Ons-dagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 75
Ang. eägväsendets förstatligande. (Forts)
Jag tillät mig nyss att citera vad landshövding llidén på den punkten anfört i sakkunnigbetänkandet, och jag vill instämma i vad han h-ar sagt. I frågor som röra nyanläggning och omläggning av vägar, intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll samt indragning från allmänt underhåll av allmänna vägar o. s. v., skall visserligen vägstyrelsen och de väghållningsskyldiga, d. v. s. vägstämman, avgiva yttrande - i vissa fall besluta om framställningar och förslag till länsstyrelsen eller annan statlig myndighet - men det slutliga lavgörandet tillkommer staten genom dess myndigheter. Vägstyrelsen och vägstämman ha alltså redan nu praktiskt taget endast förslags- eller yttranderätt. Något företag av vare sig det ena eller andra slaget av den beskaffenhet, som jag nyss nämnde och vartill statsbidrag skall utgå, kan icke komma till utförande utan vederbörande myndighets, d. v. s. statens, medgivande. Det är ju staten, som skall lämna medel till företagets utförande, och således kan icke ett arbete utföras utan statens godkännande. Jag vågar därför på enligt min mening synnerligen goda skäl göra gällande, att påståendet att vägväsendets förstatligande skulle vara ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen icke är med verkliga förhållandet överensstämmande.
Jag tillåter mig vidare att erinra om att det från olika håll här i riksdagen - och detta icke utan skäl klagats över att staten p-ålägger primärkommunerna, landstingen och hushållningssällskapen, ja, till och med vägdistrikten, fler och fler uppgifter med därav följande ökade utgifter. Med hänsyn härtill är det ganska anmärkningsvärt, att när nu staten för en gångs skull erbjuder sig att avlyfta från skattebetalarna en viss ingalunda obetydlig kommunal skattebörda, stegrar man sig tvärt mot ett dylikt förslag. Man säger som så: nej, låt oss i all rimlighets namn behålla nuvarande vägorganisation; vi betala gärna vägskatt, bara allt får förbli vid det gamla.
Dessutom göres med skärpa gällande, att vägväsendets förstatligande ovill? korligen kommer att medföra uppkomsten av en stor, fast vägarbetarkår. Såvitt jag kan förstå, bör icke detta bliva fallet i vidare mfån än vad redan nu är förhållandet. Utskottet har ju också uttalat sig mot en sådan anordning. I utskottets utlåtande framh-ålles på sid. 8 följande: »Särskilt i norra Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren med vägarbeten och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan mellan vägväsendet och andra arbetsområden är helt visst av värde för arbetstillgången och folkförsörjningen. Utskottet förutsätter emellertid, i likhet med departementschefen, att vägbyggnadsarbetena efter- ett förstatligande skola i samma utsträckning som -för närvarande utföras på entreprenad. Om så blir fallet, torde någon anledning att antaga att den statliga vägorganis-ationen skall draga till sig mera arbetskraft från andra verksamhetsområden icke finnas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka departementschefens uttalande, att vägbyggnads arbetena böra så planeras, att de icke förläggas till tid-er, då jordbrukets be-l.
hov av arbetskraft är särskilt stort, exempelvis tider för skördearbete»
Jag anser, att detta är ett alldeles utmärkt och befogat uttalande av utskottet, och jag kan icke tänka mig annat än att vederbörande myndigheter också komma att taga hänsyn till detta uttalande, som jag hoppas även skall bli riksdagens.
Det hear också framhållits, att lönerna till vägarbetarna efter ett förstatligande på detta område med all säkerhet skulle komma att betydligt höjas i förhållande till nuvarande lönenivå. Det är naturligtvis inte lätt att med visshet yttra sig om- den saken, vilken inställning till det föreliggande förslaget man an har,-och jag vågar mte på den punkten uttala mig så bestämt som min ärade partivan friherre De Geer gjorde. Men jag måste erkänna, att jag har myc
