4 NI 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forte) len nuvarande ordningen för vägskatts utgörande samt att en tillfredsstälande skatteutjämning icke vunnits, trots att staten betalar större delen av
- ostnaderna för vägväsendet. Vägskatten trycker skattebetalarna mycket
»jämnt och i vissa fall synnerligen hårt. Det torde i detta sammanhang också »öra ennras därom att under de senaste åren ha av de väghållningsskyldiga
vägskatt utdebiterats i runt tal 30 à. 35 miljoner kronor per år - jag ber »m ursäkt, om jag här upprepar en del av vad utskottets ärade ordförande »ckså påpekade. På grund av i utsikt ställt minskat statsbidrag till väghållLingen under den närmaste framtiden är det sannolikt, att detta belopp komner att icke obetydligt öka. Med den utveckling motorfordonstrafiken underfått under de senaste låt mig säga 20 åren med därav följande stegrade krav »eträffande den allmänna väghållningen, måste det vara riktigt, att staten lelt övertager samtliga kostnader för vägväsendet. Något bärande skäl för .tt ombesörjandet av den allmänna väghållningen fortfarande skulle vara n kommunal angelägenhet torde numera icke kunna åberopas.
Som bekant har statsbidrag till den allmänna väghållningen, såväl för somnar som vinter, tidigare utgått med viss procent av de verkliga kostnaderna. iumera utgår statsbidraget, med undantag för vinterväghållningen, med ettfi förväg för varje vägdistrikt beräknat belopp. Det har visat sig, att i ett flertal, ör att inte säga i de flesta, fall dessa beräknade belopp varit otillräckliga ör sitt ändamål. Följden härav har bløivit, att vägdistrikten varit urstån-dsatta lå grund av ekonomiska skäl att upprätthålla den standard beträffande väg.ållningen, som såväl från myndigheternas som från trafikanternas sida varit nskvärd. Var och en bör lätt kunna inse, att det inte går att i längden fortätta med en sådan väghållning. Det kan inte vara riktigt, att, såsom nu sker, ägdwistriktem eller närmast vägstyrelserna, skola ha ansvaret flör väghållningn under sådan-a förhållanden, som jag nyss nämnt. D-ärför bör staten också jälv övertaga ansvaret. .
Mot förslaget om förstatligande av vägväsendet har framförts en hel del käl, av vilka enligt min mening dock icke något - som jag nyss tillät mig äga - varit vad man bruk-ar kalla sakligt bärande.
Ett ofta framfört skäl mot förslaget är, att dess genomförande skulle vara tt betänkligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Befolkningen:i de lika orterna skulle komma att förlora allt sitt nuvarande inflytande och sin estämmanderätt i fråga om väghållningen. »Särskilt skulle så bliva fallet beräffande vägars byggande samt enskilda vägars intagande till allmänt under.åll. Jag skall icke närmare ingå på ett bemötande av dessa påståenden utan nskränker mig till att helt instämma i vad utskottets ärade ordförande på den »unkten yttrat. N är man vill göra invändningar mot det föreliggande-förslaget, »evisar man enligt min mening ibland alltför mycket. Jag tillåter mig att itera några rader som jag läste i en tidning hösten 1941. Där skrevs bl. a. öljand-e: »Är det överhuvud taget rätt och lan-dsbygdsfolket värdigt att på .etta sätt sälja ett stycke svensk självstyrelse Li vägdistrikten för pengar, att ämna från sig. ansvaret för vägarna för att slippa en skatt? Tänker man chackra på samma sätt med landskommunernas frihet - är den också till alu?" Antingen detta och liknande uttalanden tillkommit av ren okunnighet m nu rådande förhållanden i fråga om vägväsendets förvaltning eller i syfte .tt skrämma och vilseleda, torde några kommentarer härtill knappast vara erorderliga. Dylika argument falla dess bättre på sin egen orimlighet.
Beträffande påståendet att vägväsendets förstatligande skulle vara ett slag
ansiktet på den kommunala självstyrelsen vill jag endast säga, att deto icke
- ommer att ske någon nämnvärd förändring i ordningen för beslut i vägfragor.
