Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 79
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)
Sedan i direktiven åberop-ats just skatteberedningens hemställan och de skäl, som från det hållet ha anförts, framhålles det, att det härutöver finns ett starkt önskemål om att man bör uppta till förnyad prövning frågan om, som det heter, »en ändamålsenlig vägorganisation». Detta är alltså en av de väsentliga punkterna i dessa direktiv. Däri redogöres även för de erfarenheter, man har haft av vägorganisationen, och då framförallt de skilda ärendenas handläggning i olika instanser. I samband därmed har också närmare pekats på nödvändigheten av en anpassning till den ökade vägtrafiken. Ingen kan förneka att vi haft en mycket raskt stegrad vägtrafik. Om vi bara tänka på motorf-ordonens antal i början på 1920-talet och göra en jämförelse med antalet i början på 30-talet och ett stycke in på det årtiondet, finna vi att det är under den perioden, som den stora ökningen av trafikfordonens antal har ägt rum. Detta har också gjort, att man kan säga att behovet av ett tillfredsställande vägväsende knappast kunde tillgodoses, med mindre en mycket noggrann planläggning ägde rum i fråga om omändringar, förbättringar och i vissa fall nybyggnader samt ett ökat underhåll av vägarna. Det ökade underhållet blev en självklar sak, eftersom den ökade trafiken helt naturligt kom att medföra större slitage på vägarna och det i följd därav också måste bli fråga om ett kraftigare underhåll än tidigare. För detta erfordrades också icke blott ökad personal, utan även ökad utrustning för respektive arbetsorgan. Man kom fram till en tidpunkt, då anspråken på medel för vägväsendet stego så pass kraftigt, att det knappt ville räcka med de belopp, som inflöto i form av bilskattemedel och medel som uttogos av vägdistrikten. Därtill kom att man måste söka få ett enhetligt förfarande, när det gällde att skapa riksvägar och huvudvägar, som man måste se till att ordna så väl som möjligt, så att de vägfarande kunde vara något så när tillfredsställda. Det bör då inte alls förvåna, att vid den utredning som tvingade sig fram dels av den viktiga fråga, som skatteberedningen hade framfört och som väl ingen gärna ville skriv-a bort, och dels av önskan att göra organisationen ännu mera effektiv än den tidigare varit, i direktiven berördes frågan om ett statligt Övertagande av hela vägväsendet på andet-
Direktiven kunna icke betraktas såsom ensidiga, då där uttalas: »Den utveckling, som sålunda ägt rum inom vägväsen-dets och vägtrafikens områden, sedan frågan om vägväsendets organisation senast var föremål för omprövning, synes mig motivera att spörsmålet upptages till förnyad utredning. En sådan utredning-torde böra omfatta frågan om den allmänna väghållningens på landet fullständiga över-tagande av staten. Den torde vid-are få avse frågan om behövlig organisation för statens handhavande av väghållningen» Vidare säges det: »Frågan om det lokala intressets medverkan vid vägfrågornas lösning torde få övervägas och i samband därmed spörsmålet om på vilket sätt och genom vilka organ ortssynpunkterna skola göras gällande» Där har det således sagts, att i denna utredning rörande en ändamålsenlig organisation även skulle ingå förslag om ett Övertagande i dess helhet från statens sida av vägväsendet, dock kompletterat med att det lokala intresset skulle bli tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.
J ag tror att. om de sakkunniga vore i tillfälle att vittna här i kammaren, skulle de helt vitsorda denna min uppfattning, att de inte ha betraktat dessa direktiv såsom ensidiga. De ha också själva arbetat, som om de hade möjlighet att framlägga andra förs-lag. De ha ändock, och ganska naturligt för resten, kommit till det resultat som de ha gjort.
Vad är det nu för personer som ha verkställt denna utredning? Det är Personer som dagligen arbeta med dessa frågor. I stället för att tillsätta en kommitté enlig-t eljest kanske brukliga regler, där man låter de olika parti
