82 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m,
Ang. vägväsendets förstqtligande. (Forts.) gentemot dem, som haft erinringar att göra mot att staten övertar vägväsendet och själv administrerar det.
Nu tror jag att man efter någon tid kommer att kollationera de vunna erfarenheterna, och då tror jag att man av ekonomiska och praktiska skäl kommer att minska antalet distrikt. Jag tror för min del, att det inte under någon längre period kan finnas arbetsuppgifter för en så överorganiserad ledning som den föreslagna. Utan att vilja säga någonting nedsättande måste jag dock göra gällande, att det här är fråga om enkla arbetsuppgifter, om jag bortser från brobyggnader och tunnlar och dylikt. Under sådana förhållanden kunde det tänkas, att man kunde organisera det hela något billigare.
Nu har utskottet här, i stället för att gå in på en prövning av antalet distrikt, starkt understrukit, att när man skall bygga upp denna organisation bör man i fråga om personaluppsättningen gå fram med den allra största för: siktighet, och jag passar på tillfället att ytterligare understryka den saken, så att vi inte bygga upp en organisation med högt avlönade tjänstemän, som man får svårt att placera, när man sannolikt får göra en nedskärning av antalet. Vårt vägväsende skall väl så småningom få en sådan utbyggnad, att man skall kunna släppa efter något i fråga om byggnadsarbeten, så att det sedan mest blir fråga om underhållsarbeten.
Konklusionen av det hela är, att jag anser att det finns tillräckliga skäl utöver det, som anföres ur skattesynpunkt, för att man utformar vägorganisationen på det sätt som föreslagits, och att riksdagen inte gärna kan avböja förslaget. En enhetligare handläggning av vägärendena genom en statlig vägorganisation vore enligt min mening ur många synpunkter och inte minst ur försvarssynpunkt redan under fredstid fördelaktig. Man har redan på prov försökt att se vad en sådan skulle duga till, och det vore bra att ha den organisationen såsom en verklighet. Härtill kommer att hela planläggningen och underhållet av vägväsendet måste ses inte enbart ur trafiksynpunkt utan även ur försvarsberedskapssynpunkt, så att vägarna få en sträckning, åtminstone delvis, som kan tillgodose försvarets intressen. Och vi veta vilka ofantliga påfrestningar trafikväsendet är utsatt för under ofred.
Jag har, herr talman, velat ge en förklaring rörande direktiven, och jag har inte någon som helst anledning att godkänna något av vad som sagts om att direktiven skulle vara ensidiga, ty de äro givna med hänsyn till läget och till att vi för kort tid sedan haft organisationsfrågan uppe, och de ha inte heller varit sådana, att de uteslöto prövning av eventuella andra förslag. Men vederbörande sakkunniga, som själva sysslat med vägväsendets mångahanda problem, voro helt säkert redan från början på det klara med, att det knappast fanns någon annan väg att komma fram till en rationell lösning, som tillgodoser dels kravet på en skatteutjämning och dels en ändamålsenlig organisation.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Friherre De Geer erhöll nu ordet för kort genmäle, och yttrade: Herr talman! Herr Forslund förnekade riktigheten av mitt och flera andra talares påståenden, att de mycket omtalade direktiven voro ensidigt avfattade. Jag tillåter mig framkasta en undran, om det inte visats, att de voro ensidiga, eftersom kommittén enhälligt var av den uppfattningen, att man skulle inrikta sig på ett förstatligande. -
Likaså sade herr Forslund, att han inte tror på mig och andra talare, när vi säga, att det råder oro ute på landsbygden för vad som här skall beslutas i dag. Jag undrar i alla fall, mina herrar, om inte möjligen både vägstämmor och vägstyrelser bättre känna oron på landsbygden än vad herr Forslund k-an göra här i Stockholm. Jag tror trots allt, att det är en betydande oro för det beslut som skall fattas i dag.
