Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. . 81
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.)-
i ett län, som känner sig i behov av att få en speciell vägfråga ordnad, kan jag inte finna annat än att han med det nya förslag som här förelägges, skall ha möjlighet att göra -sina synpunkter lika väl gällande som tidigare, ty ingen kan väl säga, att det är vägstyrelserna eller vägnämnderna, knappast ens länsstyrelserna, som ha avgörandet ens när det gäller detta lilla ärende, utan det ligger på annat håll. I sådana fall äro länsstyrelsernas befogenheter ganska begränsade redan nu. -
Jag har redan sagt att jag anser att detta förslag är moderat, och till dem, som äro rädda för att det skall medföra en kostnadsökning, vill jag säga, att jag egentligen tycker, att man skulle gått ännu längre än vad departementschefen gjort. Det kan nämligen ifrågasättas, huruvida det inte varit klokare att redan nu med en gång följa de -sakkunnigas förslag. Jag har vid något tillfälle sagt, att utvecklingen på vägväsendets område är sådan, att den möjliggör genomförandet av en vägorganisation, som också kan medgiva ordna.ndet av den skattefråga, varom är tal. Skulle inte utvecklingen ha varit sådan, tror jag inte, fastän skattefrågan är påträngande, att man kunde genomföra omorganisationen. Nu är enligt min syn på tingen läget sådant, att man kan genomföra den och därmed göra vinster i två hänseenden.
Skulle jag ha någon erinran att göra mot det förslag som här föreligger, vore den av helt annan art, nämligen den, att jag tycker - och det säger jag till såväl dem som representera länsstyrelser som dem som representera vägdistrikt att man har tagit litet för mycket hänsyn till de erinringar, som ha gjorts från dem som yttrat sig över förslaget, särskilt länsstyrelser och vägdistrikt. Jag gör det, därför att jag vill, att när vi nu skola göra ännu en omorganisation, böra vi bygga organisationen efter starkt ekonomiska principer och ingenting annat. Det enda riktiga vore att följa rent ekonomiska principer, och de sakkunniga framhålla också följande: »Ur statsfinansiell synpunkt böra distrikten icke vara flera än vad som oundgängligen kräves, enär personalbehovet och därmed kostnaderna för hela organisationen stiga med ökat antal distrikt» De sakkunniga ha ansett, att man borde uppdela landet i 12 distrikt. Man måste då ställa den frågan, varför man skulle ha 24 distrikt. Varje distrikt måste- ha en personaluppsättning med en vägdirektör i toppen och sedan ett antal vägingenjörer. När då de sakkunniga ha ansett, att de för sin del skulle kunna åtnöja sig med 12 direktörer med underingenjörer, måste jag säga. att det är en ganska dyr gåva, som man ger länsstyrelserna och vägstyrelserna, när man ger dem ytterligare 12 direktörer med underlydande tjänstemän. Det betyder i ekonomiskt avseende att vi varje år framåt, så länge vi ha den organisationen, komma att få dras med en utgiftsstegring på ungefär tre fjärdedels miljon kronor i förhållande till de sakkunnigas förslag. Departementschefen säger, att det rör sig om något mer än 600,000 kronor, men då har man gjort en jämförelse mellan 12 och 22 distrikt. Nu är antalet ökat till 24 distrikt, varför jag tror att merkostnaden kommer att i runt tal uppgå till tre fjärdedels miljon kronor. Nog tycker jag att det finns skäl att fråga sig, varför man skall göra en sådan utvidgning.
Det skall finnas en central organisation, då nu staten övertar denna uppgift, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som handhaft vägärenden sedan gammalt. Den har varit representerad i kommittén och själv förordat inrättandet av 12 distrikt. Denna styrelse, som kommer med äskanden i fråga om personaluppsättningen, har endast begärt 12 vägdirektörer, men departementschefen ger styrelsen 24 vägdirektörer. Man frågar sig: är det vanligt, att man gör-så? Skulle det vara något att erinra mot förslaget, vore det enligt min mening på denna punkt. Men det förbigår man här. När man gör det, maste jag säga, att förslaget måste betraktas såsom mycket tillmötesgående
Första kammarens protokoll 1942. Nr 22. 6
