Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 85
Ang. vägväsendets förstatligande. (lforta) stora bördor som kommunerna få bära - och undan för undan har riksdagen fått fatta beslut för att på ett eller annat sätt på olika områden bistå kommunerna. När det nu ifrågasättes att vidtaga en verklig och bestående lättnad 1 det hänseendet, då gör man den förunderliga upptäckten, att det inte på-ssar. Under diskussionen i utskottet i denna fråga tillät jag mig vid ett tillfälle att säga, och det på mycket goda grunder, att det föreföll mig, som om uppfattningen i vissa kretsar vore den, att om vi inte få behålla mera av den gamla ordningen i fråga om väghållningen och vad därtill hör än att få behålla skatten, så låt oss i all rimlighets namn få ha den kvar! Det är kanske litet elakt formulerat, men något ligger det dock däri. Ar man verkligen inte mera angelägen om att få till stånd en avlastning av de kommunala skattebördorna än vad som tycks framgå av disku-ssionen om väghållningen, är det ganska onödigt att i åratal syssla med en omläggning av den kommunala beskattningen i syfte att åstadkomma lättnader i de kommunala skattebördorna.
Det är en annan sak, som det har talats mycket litet om men som jag tycker förtjänar en något större uppmärksamhet. Om man erkänner, att vägväsendet numera är en riksangelägenhet, måste man fråga sig, varför kostnaden för denna angelägenhet skall uppbäras av det kommunala skatteunderlaget. Om man nu anser, att fastigheterna i fortsättningen icke skola bära den drygaste delen av denna kostnad, utan att den skall läggas på skatteunderlaget i allmänhet, kan man ju fastställa en gemensam vägskatt för hela landet och lägga den på det kommunala skatteunderlaget. Men jag har frågat mig och förgäves väntat på svar, varför man skulle göra detta. Ar nu vägväsendet av en sådan särskild natur, trots att det är en riksangelägenhet, att kostnaden därför - givetvis i den mån den inte täckes av bilskattemedel och dylikt - är annorlunda beskaffad än alla andra statsutgifter, så att den skall bäras på annat sätt än alla andra statsutgifter? För mig är det oförklarligt, att man håller på detta. Det rimliga vore väl, om man skall ha en särskild vägskatt, att lägga den på det statliga skatteunderlaget. Om man närmare tänker efter, tror jag man måste medge, att det vore det riktiga. Men då frågar man sig genast, vad det skulle tjäna till att utom våra andra direkta statsskatter ha en särskild vägskatt vilande på samma grund och av samma typ? Det kan ju inte vara något förnuft i en sådan anordning. Såvitt jag förstår, kommer man fram till det resultatet, att det enda rimliga är - alltjämt under förutsättning att man betraktar vägväsendet såsom en riksangelägenhet - att de vägkostnader,. som inte täckas genom bilskattemedel eller på annat dylikt sätt, bäras av skattedragarna på samma sätt som andra statsutgifter, ty det finnes intet förnuftigt i att ha en speciell statsskatt, fotad på samma grunder som den vanliga statsskatten, endast därför att medlen efter att ha inlevererats till statsverket skola gå till väghållningen.
Alla de fördelar jag här angivit vunne man, så resonerade kommunalskatteberedningen, om staten övertoge vägväsendet, uppbure bilskattemedlen och eventuellt andra skatter som kunna befinnas lämpliga att taga upp för bestndandet av vägväsendets kostnader, och sedan fyllde i med statsmedel på samma sätt som när det gäller andra statsangelägenheter.
-Vad som komplicerar bibehållandet av en på kommunalt skatteunderlag vilande vägskatt är också spörsmålet att kunna få en bättre skatteutjämning t1l1 stånd. Staten får ju nu offra högst betydande belopp på den allmänna skatteutjämningen, och man söker efter bättre och rimligare grunder för denna skatteutjämning än som nu gälla. Förhållandet är nämligen det, att man inte gärna uteslutande kan bygga på de kommunala utgifternas storlek, utan man har mer-och mer fått klart förisig, att det kan vara rimligt att taga hänsyn Jamväl till bärkraften hos det kommunala skatteunderlaget, och denna bärkraft
