Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 87
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) oformlighet, och man borde inte anföra den såsom skäl mot strävan att åstadkomma en förnuftig ordning. I ett dylikt fall kan det givetvis inträffa, att den på kommunen belöpande kostnaden för vägväsendet skulle kunna bli något större efter en överflyttning av vägskatten till det statliga skatteunderlaget. Om staten för närvarande bidrager med 99 procent av kostnaden, är det ganska begripligt, om denna, efter en förskjutning av den kommunala vägskattebördan till den allmänna statsskatten, i verkligheten skulle kunna öka statsskatten mera än den enda procent, som tidigare utgjorde andelen i vägskatten. Jag häller inte för otroligt, att något sådant fall kan tänkas. Men inte är väl detta något skäl att anföra mot det nu föreliggande förslaget. Snarare är det skäl att försöka komma ifrån en ordning, som är så konstifik som detta statliga tillskott till kommunernas kostnader för vägväsendet i enstaka fall kan innebära.
Friherre De Geer sade i sitt anförande någonting, som nästan föreföll mig litet ruskigt. Friherre De Geer vädjade till första kammaren och sade, att den i allmänhet har gjort sig känd för att bruka sans och moderation vid sina beslut samt att den skulle göra klokt i att följa denna tradition även i detta fall. Hans yttrande skulle med andra ord innebära, att ett bifall till det nu föreliggande förslaget skulle innebära ett avsteg från sans och moderation. Jag vet egentligen inte, hur stora anspråk man bör ställa på vad som skall betecknas såsom sansat och vad som skall anses inte sansat. Men nog förefaller det en smula nedslående, om man, efter den omsorgsfulla prövning som här har skett och efter alla de obestridliga sakskäl som andragits till förmån för det framlagda förslaget, ändå vill påstå, att förslaget strider mot sans och moderation. De förhoppningar man sedan kan ha om att vägväsendet i en ny regim kan komma att handhavas bättre än vad nu är fallet, får man gärna för mig hysa. För min del har jag inte ställt anspråken högre än så, att vägväsendet skulle komma att handhavas på ett lika tillfredsställande sätt av statsverket som hittills av vägstyrelserna, och det skola vi hoppas är möjligt. Kan en förbättring åstadkommas, är det så mycket bättre, men även om skötseln inte blir bättre än nu, har man genom åtgärden i fråga ändå vunnit betydande värden. Ty man har då åstadkommit vad som åtminstone hitintills i våra diskussioner om den kommunala skattebördan har betraktats âåscåm mycket viktigt, nämligen en icke oväsentlig avlastning av denna skatte or a.
Jag har svårt att förstå den förvåning som detta förslag, enligt vad som här har antytts, lär ha väckt ute bland landsbygdens folk. Vad som möjligen skulle kunna förvåna är att ett sådant erbjudande om skattelindring - något som man eljest brukar få kämpa sig till - icke har rönt en kraftigare uppskattning från landsbygdens sida.
- Sedan är det ytterligare en sak, herr talman, som har förvånat mig, nämligen att den överflyttning av kostnaderna från landsbygden till städerna, som otvivelaktigt kommer att ske, om det föreliggande förslaget antages, icke har mötts av någon opposition från städernas sida. En sådan opposition hade jag väntat. Det nuvarande kommunala skatteunderlaget får enligt gjorda beräkningar bära en kostnad av 30 miljoner kronor årligen för vägväsendet - vägskatten är visserligen mindre just nu än då dessa beräkningar gjordes, vilket herr Eklund i sitt anförande var inne på. Men jag föreställer mig, att om livet än en gång blir sådant i gamla Sverige, att vi kunna offra Pengar på något annat än försvaret, så. komma kostnaderna för underhåll och förbättring av vårt vägväsende att bli ännu större än under perioden före krlget, och då komma inte dessa 30 miljoner kronor att förslå.. En ökning av kommunernas vägskattebörda skulle då bli ofrånkomlig, om man skulle be
