94 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Ang. vâgväsendets förstatligande. (Forts)
Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet för några korta repliker, som nu kunna bli ännu kortare efter det anförande, som nyss hållits av herr Linnér.
Utskottets ordförande yttrade bl. a. i sitt anförande, att sedan den från statens sida skärpta kontrollen över vägväsendet införts, har den kommunala självstyrelsen blivit ett sken mera än verklighet. Den kan inte hävda sig. Men inte är det väl ett skäl för att avskaffa en kommunal självstyrelse därför att den på ett visst område har underkastats kontroll? Då kan man ju fortsätta på denna väg och skärpa den statliga kontrollen över kommunerna undan för undan. Sedermera kan man åberopa detta såsom ett skäl för ett fullständigt förstatligande.
Jag yttrade i mitt anförande i början av debatten, att det i dessa problem inrymmes så många värden, som icke omedelbart kunna värderas i pengar. Jag håller bestämt före, att den kommunala självstyrelsen även på detta område är en så viktig faktor genom det samarbete som förekommer mellan den praktiske kommunalmannen och den tekniskt utbildade statstjänstemannen, att det måste vara till fördel för vägväsendet. Den kommunala självstyrelsen är en viktig faktor i ett fritt folkligt självstyre.
Utskottets ordförande yttrade i fråga om kostnaderna, att vägskatten skulle uppgå till 30 miljoner kronor. Det var en nyhet. Både departementschefen och utskottsmajoriteten använder siffran 25 miljoner kronor. Av herr Eklunds mycket utredande anförande om den sänkning som sedermera inträffat och som alltjämt pågår i fråga om vägskatten framgår, att beloppet torde komma att visa sig bli ännu lägre.
Utskottets ordförande inryckte i sitt anförande en passus, som jag inte hade väntat, eftersom den så utförligt klargjordes och bemöttes under utskottsbehandlingen. Han anförde, att det förekommit, att vägstyrelser icke disponerat anslagsmedlen på ett riktigt sätt. Det förhåller sig med denna sak- på följande sätt. Länsstyrelserna kunde tidigare på framställningar från vägstyrelserna ge tillstånd till utförande av s. k- smärre förbättringsarbeten på Vägunderhållets konto. Denna möjlighet begagnades under åtskilliga år. Jag måste säga, att det också var nödvändigt för att få de största olägenheterna i fråga om vägväsendets standard eliminerade, då biltrafiken så hastigt satte in på 1920-talet och början av 1930-talet. Mot detta system framfördes sedermera anmärkningar, och det -har numera avskaffats. Härvid är att erinra om att vägstyrelserna icke utfört dessa arbeten utan tillstånd, utan med myndigheternas tillstånd. Ûm jag inte minns fel, ifråga om årtalet, äro sådana arbeten från och med 1939 förbjudna. Detta förhållande diskuterades och klarlades inom utskottet, och jag hade hoppats, att det skulle var avfört från diskussionen, men jag märker att så inte är förhållandet. i
Jag begärde närmast ordet för att ge ett par repliker till herr Forslund. Herr Forslund försökte i väl valda ordalag att bestrida, att direktiven icke voro ensidiga. Det måste vara ett fullkomligt misslyckat företag att försöka bortförklara detta faktum. Herr Forslund vågar t. o. m. påstå, att de sakkunniga själva icke ansett direktiven ensidiga. Jag har de sakkunnigas betänkande framför mig. Av detta betänkandes 288 t-rycksidor ägnas endast 1 1/3 sida åt möjligheterna att åstadkomma reformer på annat sätt. De sluta med att säga, att i direktiven för de sakkunnigas arbete icke heller förutsatts utredning av sådana alternativ. Detta säga de sakkunniga själva i sitt betänkande. Jag frågar mig då, hur herr Forslund kan påstå, att de sakkunniga själva icke ha ansett direktiven ensidiga. -
Herr Forslund yttrade, att han till medlemmar i sakkunnigberedningen tillsatt personer, som dagligen sysslade med hithörande frågor. Dylika personer
