Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 93
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts-.) att dessa omständigheter blott förelågo vid den tid, då nybyggena pågmgo som värst. - Det förhåller sig inte på det sättet. De göra sig ungefär lika mycket gällande, när fråga är om omläggning av väg. Aven vid avgörande av dessa frågor kollidera mycket ofta synnerligen starka lokalintressen. Det fordras då en personlig lokalkännedom för att kunna väga mellan dessa. De nuvarande vägstyrelserna besitta denna lokalkännedom. Ingen skall tro, att de komma att spela samma roll efter denna organisations genomförande. Närmast får man för deras vidkommande, som jag ser saken, sätta i gång ett räddningsarbete för att de inte skola dö ut eller vissna bort på grund av bristande intresse. Ledamöterna komma att tycka, att de inte ha någon allvarlig uppgift att fylla, om nu samma människor vilja fortsätta att sköta sitt vägdistrikts uppgifter trots att de få nöja sig med att endast då och då k-allas till råds. De anse helt naturligt detta inte vara ett arbete för karlfolk. Ett sådant »arbete» vilja de inte hålla på med längre. Då föreligger risken för en verklig degeneration i fråga om dessa vägnämnder och länsvägnäm.nder. Jag hoppas att ingen inbillar sig, att detta förhållande kan uppvägas av någon riksinstitution. Ingen i detta land behärskar alla rikets vägfrågor.
Såsom bevis på vad de hittillsvarande organenirealiteten utfört, skulle jag vilja anföra alla dessa lokala vägar, som finnas överallt i vårt land. De äro det bästa, det mest synliga beviset på vad våra vägstyrelser utfört. Dessa vägar h-ade icke kommit till, om det hade varit en uteslutande teknisk ledning för vägväsendet sedan motorismens genombrott, det kunna ni vara alldeles säkra på, mina herrar.
Man ställs här inför den stora organisatoriska principfrågan, om man än en gång skall försöka att slå ihjäl en del, och en viktig del, av den kommunala organisationen och byta ut denna mot en tjänstemannaorganisation. Jag tror att detta inte bara ur vägväsendets synpunkt utan även ur allmän samhällssynpunkt är ett bestämt steg i fel riktning. Såvitt jag har kunnat förstå, är det få saker, om ens någon, i vårt samhälle, som ha verkat så gynnsamt för uppfostran av samhällsanda och förmåga av samhällsarbete som arbetet ute i kommunerna av ett eller annat slag. Där ha vuxit fram så många krafter, som sedan ha kunnat användas på större områden. De ha lämnat spår efter sig inte bara i vägväsendet. Tänk på hela den sjukvårdsorganisation som har vuxit upp. Det är landstingens och landstingsmännens förtjänst att vi ha denna. Jag skulle vilja fråga er, mina herrar: skulle ni verkligen vara hågade att byta bort hela denna sjukvårdsorganisation, om ni finge i stället en skatteutjämning på landstingsskatten? Denna sjukvårdsorganisation, märk väl, vållar en betydande ojämnhet i landstingsskatten. Det kan hända, att skatteutjämningskommittén nästa gång säger: lämna hela sjukvårdsväsendet åt staten, så skola ni fåen skatteutjämning! Skulle ni vara hågade att bli av med edra välutrustade lasarett, edra sjukvårdsanstalter, som för närvarande kosta kolossalt mycket pengar och som kanske på sina håll äro flera än behövligt, men som i alla fall tillgodose det svenska folkets behov av kroppssjukvård måhända på ett bättre sätt än något annat land med motsvarande befolkningsstruktur och ekonomi?
Resultatet, herr talman, av denna mycket summariska granskning blir, att det föreliggande förslaget innehåller något helt annat än en skatteutjämning. Det är detta andra, följderna av skatteutjämningen, som man skall betrakta, när man tar ståndpunkt till det föreliggande förslaget. För min del har jag försökt att göra detta. Jag har därvid kommit till det resultatet, att denna proposition icke bör bifallas.
.J ag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.
