Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

96 Nr 21. Onsdagen den 3 .iuni 1942 e. m.

Ang. vägväsendets förstatligande. (Fortsj

âträckaerflrâiai llåitstrlgiigèlsäga Stockholm till Malmö, och där fann jag en del rätt esynn i i . I

Här har påpekats, att det skulle vara så olyckligt, om vägstvrelserna för. svunne. Vägväsendets överlämnande till staten skulle medförafatt folk inte skulle få samma skolning av kommunalmän som förr. Jag vill säga, att på den tiden voro de skolor, som vägstyrelserna utgjorde, sådana, att det inte på alla håll var kommunala dygder, som lärdes ut. Stundom såg man också prov på odyg-der. Men jag bortser från detta och utgår från att i stort sett gjorde samtliga vägstyrelser så gott de kunde. - ,

Jag kom då till den bestämda uppfattningen, att man inte med de små distrikt, som man då hade, kunde få en ordentlig skötsel av vårt vägväsen. Mot slutet av 1930-talet genomfördes en reform. Vägdistrikten blevo större, och jag kan som bilist konstatera, att man har fått betydligt »större enhetlighet i Vägarnas skötsel och anläggning än tidigare. Jag sluter därav, att om vi kun-de få ännu större distrikt och ännu bättre samarbete mellan dem, skulle vi komma ett steg längre.

Jag fäste mig särskilt vid planeringen av vägar. Jag skulle t. ex. finna det synnerligen intressant att få åka tillsammans med herr Linnér, låt mig säga från Jönköping till Göteborg, och se, hur olika vägarna där äro beskaffade, se hur man kommer in på vägar, som absolut inte fylla de enklaste anspråk man kan ställa på en hygglig huvudväg i våra dagar och som om vårthland komme i krig skulle under vissa förhållanden utgöra en avgjord svag et.

Detta beror till stor del därpå, att vårt land är så förfärligt olika i topografiskt och ekonomiskt avseende. Jag kan tänka mig, .att t. ex. Uppsala län är särskilt gynnat. Jag minns, att där har man sedan länge en chaussé upp mot Alvkarleby från Uppsala, vilken så länge jag minns har gått så rakt, att man är rädd för att slumr-a in vid ratten på grund av brist på omväxling. Den är väl skött, men om herr Linnér ville ge sig in i andra landsändar, där topografie-n inte inbjuder till sådana lätta vägbyggnader, skulle han säkert finna, att man där har helt andra förhållanden att göra med. Så vitt j-ag kan förstå, är det ett verkligt riksintresse, att vi få vårt vägnät något så när homogent över hela landet, så att det fram-skrider ungefär lika fort, och inte så, att ett län fåiiš förträffliga vägar, medan andra län inte få vägar, som fylla rimliga anspra .

Det är således framför allt de tekniska Synpunkterna, som göra,-att jag är mycket glad över att skattefrågan har varit den drivande kraften till att centralisera och förstatliga vårt vägväs-en.

Herr Linnér säger: Vad vinner man med detta? Samma tekniska åtgärder, som ett förstatligat verk kommer att vi-dta, ha också utförts av vägstyrelserna, helt enkelt därför att det är samma människor, som rita vägarna och ge anvisningar om hur de skola skötas. Ja, detta bevisar ju, att det inte är de väl skolade kommun-almännen, som sörja för att vi få bra vägar.

Jag vågar påstå, att redan från militär beredskapssynpunkt är det- av utomordentlig vikt, att vi få en enhetlig ledning av vårt vägväsen, så att inte en huvudväg, som är praktiskt taget lika viktig längs hela sin sträckning, på kortare eller längre sträckor blir av lielt undermålig kvalitet. - -

Jag har fått det intrycket, att här finnas herrar, som säga: Aven om vi äro övertygade om att rent tekniskt ekonomiskt sett vi skulle ha utsikt att fa bättre och enhetligare behandling av vägfrågorna. enhetlig-are teknik och storre mobili-serbarhet, så köper man det för dyrt, om man slälïpfßl den kommij-fiala- självstyrelsen. Ja, naturligtvis mister man i viss utsträckning den skola, som här förekommit, däri ger jag herr Linnér rätt. Att sitta i ett rad, -som det sa