Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 97
Ang. vågväsendets förstatligande. (Forte) vackert heter. är inte alls av samma intresse som att sitta. i en beslutande stvrelse. Den -skolning våra vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnder kunna få blir helt säkert svagare, det är jag fullt på det klara med. Men jag menar, att vårt samhällsliv utvecklar sig så hastigt, att det fåtal människor, som där kan få en skolning, inte skall lida brist på kommunala arbetsuddrifter, som kunna vara till nytta även då det t. ex. gäller att komma in i riksdagen och delta i avgöranden om lagstiftningen och dylikt. Ûcli man får inte glömma, att dessa praktiska skolor numera ha ett i förhållande till landets kommunalmän mycket litet antal elever. Låt oss säga, att vi i genomsnitt h-a 20 kommuner i varje vägdi-strikt. Varje kommun skickar ett ombud för att välja vägstyrelseledamot, och det väljes 5-7 ledamöter i varje väg-styrelse. Det blir således en på var tredje eller fjärde kommun, som har tillfälle att gå i den sortens praktiska fortbilldningsskolor för kommunaluppfostran. Den är naturligtvis mycket värdefull, men man får inte överskatta den, och jag är som sagt övertygad om, att det kommer att dyka upp kommunala arbetsuppgifter, som kräva lik-a stor uppmärksamhet och lika -stor träning för att väl lösas som -dessa och som ligga bättre till på grund av mera lokalt begränsad natur.
Herr Linnér påpekade, att det skullelbli en centralisation, som är farlig. - Vi ha redan sett centralisation på vägväsendets område. Några av de vackraste monumenten över vår fruktansvärda plåga efter förra kriget, arbetslösheten, är just de utmärkta vägar, som arbetslöshetskommissionen skötte om och som i regel utfördes i dess egen regi, icke i vägstyrelsernas, om jag inte minns fel. Det har således vi-sat sig, att man där kunde ha en central ledning och få utmärkta vägar.
Nu använder man statens järnvägar som ett avskräckande exempel. Herr Linnér säger, att där sitter järnvägsstyrelsen med generaldirektören, det är författningar, instruktioner och inspektioner, och det blir en enhetlighet och stelhet i hela systemet, som gör, att man inte kan fördra det. - Men det är rakt inte meningen, att det skall bli samma stelhet här! Här ha vi bland annat länsstyrelserna inkopplade med t. ex. en sådan befogenhet som att bara de begära att få ett vägprojekt undersökt, sker det så. J ag tycker, att det är ett mycket gott utrymme för det lokala intresset, som därmed har getts, och jag är säker på att våra länsstyrelser skola flitigt utnyttja det. Vi voro i utskottet rädda, att det skulle bli litet för mycket. utnyttjande, men rikssvnpunkerna komma att hållas uppe därigenom, att initiativ kan tas också från Stockholm, inte bara som nu, att man rekvirerar initiativ från ett antal vägstyrelser, utan man har f-ull befogenhet att själv komma fram med dem, om dlet går såsom kommittén och utskottet i huvudsaklig likhet med den har föres agit.
Herr Linnér sade, att i vårt land är centralisation mycket farlig, därför att vi ha så stora växlingar i de ekonomiska, geografiska, klimatologiska och vad det var för förhållanden. Men skulle någon här närvarande vilja vara med Om att slå sönder statens järnvägar och dess förvaltning i någonting liknande de vägdistrikt med vägstyrelser, som vi nu ha? Jag tror, att det räcker att föra fram den tanken, för att man inte skall tillinäta denna synpunkt alltför stor betydelse.
Så vitt jag minns, var det en tredje synpunkt hos herr Linnér - och därmed har jag väl 1 huvudsak redovisat hans kritik mot förslaget - att här Skulle man 1 spetsen föndetta verk få en tekniskt betonad ledning. Helt naturligt kunde det inte bli annat än tekniska synpunkter, som gjorde sig gällande, och alla andra synpunkter beträffande bygdernas behov av kommunikationer skulle inte få något rum. Hade vi haft en sådan organisation, skulle
Första kammaren: protokoll 1942. Nr 21. 7
