104 N! 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Ling. vågväsendets förstatligande. (Forts.) han har av det nuvarande läget, förklara, att de utvidgningar av räjongerna, som tidiga-re skett, verkligen varit inskränkningar i den folkliga självstyrelsen. Och har det inte varit sådana inskränkningar, så frågar man sig varför en utvidgning till att omfatta hela landet skulle betyda ett övergivande av en demokratisk styrelseprincip. Vi få väl ändå komma ihåg, att även de viktiga ting, som riksdagen bestämmer över, och som inte äro underkastade bestämmanderätten inom små kommunala församlingar, måste anses bliva avgjorda enligt demokratiska principer. Annars skulle - ty det finnes dock ting, som äro mer väsentliga än vägväsendet - det betyda, att de väsentligaste ting, som vi här i samhället avgöra, och som icke avgöras av kommunala församlingar, skulle anses vara undandragna den folkliga självstyrelsen. Vi få väl ändå litet grand hålla oss på jorden och göra klart för oss, att frågan om hur stora de administrativa områdena skola vara är en rent praktisk fråga, där inte minst just den tekniska utvecklingen gör, att gamla former av sjäivstyrelse inom små samhällen inte längre äro möjliga, och därmed måste man utvidga dem till större samliälleii just på grund av att man niåste finna nya former under nya tekniska betingelser.
Men det var inte egentligen det, som jag hade tänkt säga, utan under denna, såvitt jag förstår, ständigt stigande övertygelse om att de större områdena äro nödvändiga såsom administrativa enheter har förskjutningen i den allmänna uppfattningen alldeles tydligt gått i den riktningen, att saker, som för 10 år sedan skulle ha avvisats, nu anses som relativt självklara. Och om kommunalskattefrågan har spelat någon roll, så är det väl på det viset att när man väger argumenten för de mindre administrativa områdena mot argumenten för de större, så kan man hamna på den ena eller andra sidan, men de som ha diskuterat saken och sett, att det kanske finnes starka skäl för både det ena och det andra, de ha på grund av den stora betydelse denna sak har för kommuiialska-ttefrågan sagt sig, att när denna kommer till, då kunna de gå iâied på den statliga administrationen, även om de annars inte skulle ha gjort
et.
På det viset förefaller det mig som om koininunalskattefrågaii på ett iiiycket naturligt sätt kommer in såsom ett led när man, just som herr Engberg sist nämnde, väger det ena mot det andra.
Jag måste nämligen för min del säga, att jag inte kan följa herr Engberg när han antyder en annan möjlighet till lösning av denna fråga, den nämligen att förvaltningen skulle fortfarande ligga. i händerna på de lokala enheterna, men att man skulle förstatliga kostnaderna. På den punkten måste jag yttra mig från mina speciella utgångspunkter såsom finansminister. Jag tror, att det vore en synnerligen olycklig utveckling, om man skulle följa herr Engberg på den linjen och säga, att det i och för sig inte är så oriktigt, att man flyttar över kostnaderna på staten, men man kan låta bestäminanderätteii ligga. kvar hos de lokala myndigheterna. Jag tror, att instinktivt har nog riksdagen alltid känt, att detta inte går för sig, och därför har man förknippat de (lär sakerna med varandra.
Jag borde kanske inte använda ett argumentum ad homineiii mot herr Exigberg, men jag vet, att när vi för inte så många år sedan genomförde en över: flyttning av en hel del skolkostnader från kommunerna till staten så fingo vi lov att stanna på en punkt, där vi av många skäl inte ansågo det vara önskvärt att stanna. Vi skulle båda ha önskat ännu mer lätta kommunernas börda och lägga över mer på staten, men det var inte möjligt på grund av dessa synpunkter, att man faktiskt inte kunde övertaga kostnaderna, om man inte också ville övertaga administrationen. Man fann det inte rimligt, att staten skulle försöka administrera alla folkskolebyggnader i landet, och det ledde till
