Onsdagen den 3 juni 194,2 e. m. Xr.21. - 103
Ana. fvägväsendets förstatligande. - (Forts) som det har anmärkts på kontrollen, så bör allt det gamla kastas över bord och frågan lösas .genom att förstatliga vägväsendet. Jag måste .Hpdriktigt säga, att är det något, som hade tarvat en förnyad iitrediiiiig, så är det denna fråga. - - i
Vad vi behöva liär i riksdagen innan vi taga. .en definitiv ståndpunkt, det är inte bara en utredning av kostna-dsfrågan, som med skäl har efterlysts av herr Johansson, utan det är också en utredning av vad man mister och vad man vinner, ett verkligt vägande för och emot ur vidare synpunkter än vad de-sak- kunniga kommit med. Det var någon, som elakt sade under hand, när de sakkunnigas betänkande hade kommit: Detta är inte ett sakkunnigutlåtande, det är ett ämbetsverks stridsskrift mot andra myndigheter.
Jag vill inte ett ögonblick gå in på frågan om sammansättningen a.v den sakkunnigberedning, som har skrivit betänkandet, i annan mån än att jag säger, att man behöver bara studera sammansättningen för att förstå, att de teknokratiska Synpunkterna ha kommit att dominera på bekostnad av de större: de sociala, de ekonomiska och de med den kommunala självbestämningsrätten Sammanhörande Synpunkterna. Och just därför, att betänkandet fått en sådan inriktning från början och saknat en verklig utredning på springande punkter, så sakna också vi, herr talman, när vi i dag skola besluta i denna fråga, ett fast underlag att stå på. Och därför vore det enligt min tanke det lyckligaste och riktigaste, att första kammaren för sin del - ty det synes mig inte vara någon ko på taket - läte denna fråga för det närvarande fall-a och emotsåge, att Kungl. Maj:t fullföljde utredningen av dessa betydelsefulla spörsmål och läte den överläggning, som ägt rum både inom och utom riksdagen, tjäna till vägledning för det fortsatta utredningsarbetet.
Jag måste därför ur de synpunkter, som jag har anfört, herr talman, hemställa om bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr statsrådet Wigïorss: Om jag har tagit ordet, så är det clåirfiir, att (let redan förut under debatten har kommit fram, att frågan om koinmiilialskatten spelar en större roll i diskusssioxieii om den nu föreliggande- frågan än man kanske titlignre tänkt sig, och inte minst genom landshövcling långbergs sista anförande har jag tfått (let intryrket förstärkt, att. det kaxiske vore riktigt att säga någrra. ord om förhållandet mellan (lenna vägprfiposrition och den kommunala skattefrågan.
Jag laeklagar, att lronmitinikationsniinistern intesjiäilv* iir l1tt,1\ara.ntl(r. Han hade annars kunnat personligen svara ljå herr hlngbergs ena fråga, om vilken grund han hade för det uttalandet i propositionen, att den kommunala skattefrågan väsentligen .hänger på att denna vägskatteproposition blir antagen. Men fastän jag inte kan svara för honom personlig-en. så kan jag svara för mig själv. med den erfarenhet jag har om kommunalskattefrågans läge och dess litveckling iinder en ganska. Iång tidsperiod. Men innan jag kormner in på den saken är det kanske ändå skäl att säga några allmänna. ord om läget.
Det är klart, att det förefaller som om den konimliiiala. skattefrlågau så att säga hade kommit in i problemet utifrån. Men ingen av dem. som ha följt med diskussionerna om vårt vägväsen under de sista 20 åren, t-v så länge ha vi ju brottats med det här problemet, kan dölja för sig. att iitvecklingen hela tiden har gått i riktning mot en utökning av de områden, inom vilka man så att säga enhetligt behandlar vägfrågorna. Det vore ju ganska egendomligt att säga, att hela denna utveckling har varit en utveckling bort från den folkliga självstyrelsen och fram till en diktatur, som jag tror att herr N isser uttryckte det, och att man nu lnöjligen så att säga. skulle stan-na inför det allra sista Steget. Jag tror, att även herr Engberg knappast vill, med den uppskattning
