106 Nr 21. i Onsdagen den 3 juni 1942 se. iii.
Ang. ziägväseiadets föirstatlvfgande. (Forts) några tillgängliga uppgifter för kommunerna, som, åtininstonc enligt vad nian nu kan se, skulle kunna utan vidare flyttas över på staten och därigenom medföra en sådan lättnad för kommunerna utom just vägväsendet.
Jag villtillägga, att det inte gäller bara frågan om skatteutjämning. Det är klart, att ingen kan svara på den fråga, som herr Engberg ställde, om denna vägpropositions antagande verkligen skulle vara en förutsättning för en rimhg lösning av konimunalskattefrågan. Ingen kan med någon absolut säkerhet svara ja på den frågan, ty ingen vet ju hur opinionerna i landet och här i riksdagen komma att utveckla sig. Men den, som under jag vågar säga åtminstone 20 års tid har följt denna fråga om kommunalskatten - ända från 1920, då ett nytt förslag till omläggning därav framlades, som skulle innebära försök till en utjämning. inte mellan kommunerna utan mellan olika slag av skattedragare, inte minst inellan skuldsatta och icke skuldsatta fastighetsägare - och som har funnit det omöjligt att utan vidare komma fram till en rimlig lösning av denna mycket viktiga fråga, men som vet, att opinionerna inom skilda kretsar ha närinat sig varandra, så att en, lösning ser ut att vara möjlig, under förutsättning, att man kan lätta den kommunala skattebördan genom denna överflyttning - den, säger jag, som följt arbetet och vet detta, han kan visserligen inte giva detta absolut bestämda ja till »svar på herr Engbergs fråga, men jag vågar påstå, att såvitt man kan bedöma saken har faktiskt denna fråga om vägväsendet ett sådant sammanhang med den kommunala skattefrågan, att om inte riksdagen nu godkänner denna proposition, så är det min personliga övertygelse, att frågan om en rimlig kommunal skatteutjämning koinmer att skjutas på e-n obestämd framtid.
Jag skulle därför i allra högsta grad beklaga, om inte i det nuvarande läget denna proposition blir antagen, och jag vill bara sluta med att säga, att frågan om koinmuiialskatterna är så pass viktig, att de, som inte känna sig klart övertygade om att den nya organisationen är olämplig utan möjligen tänka sig, att man kan se saken på olika sätt, kunna vara övertygade om att denna fråga om kommunalskatten är av den betydelse, att de göra en god gärning, om de hjälpa till att genomföra detta förslag för att därigenom bana väg för en utjämning och lför en bättre lösning av koinmunalskattefrågan än som annars skulle vara moj ig.
Herr Linnér erhöll ånyo ordet för kort genmälc och yttrade: Herr talman! Finansministern citerade ett yttrande, som han trodde att jag hade fällt, och jag lyckönskar honom till den kvickliet, som han byggde på detta suppoiierade yttrande. Emellertid hade han hört fel. J ag har inte alls talat om- länsstyrelserna, utan om de nuvarande vägstyrelserna i jämförelse med de blivande vägnnämnderiia och länsvägnänintlerna. Och då blir tyvärr inte kvieklieteii fullt sa rolig.
Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag hela dagen suttit och lyssnat jiå argumenteringen från utskott-smajoritetens sida, har Jag kommit fram till den reflexionen, att man hela tiden försökt att bevisa för mycket. Det ha alla
gjort, som representera utskottsmajoriteten, utom herr Bärg i- Katrmelwlm - han ansåg att om man enbart kunde vinna den skatteutåjämniiig. som man här otvivelaktigt kan åstadkomma och som på-detta omrade maste bli ratt fullständig, åtminstone i teorien, så vore han nöjd. Alla de andra tyckas inte ha ansett att detta motiv räckte till, utan de ha försökt att gora sig till sakkunniga på arbetsorganisationens område och andra sådanaflng- ha försökt övertyga oss om att det går att få en betydande förbattring av själva .yägunderhållet earationalisering av vägbyggandet, ett rationellare utnyttjan
