114 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Äng. vâgväsendets förstatligande. (Forts.) om, utan vi ha bara detta nakna ord i propositionen och dessutom vad nu finansministern förklarade sig tro. Jag har heller inte begärt, att han skulle kunna svara ett bestämt ja eller nej, ty när ingen utredning föreligger är det lika litet möjligt för någon av regeringens ledamöter som för någon av kammarens ledamöter att säga någonting med bestämdhet. Vi ha inte något material på bordet, som kan visa hur det hela ligger till.
l detta sammanhang begagnade finansministern också tillfället att raljera med mina kränkningar av den kommunala självbestämningsrätten. Om jag uppfattade honom rätt, åberopade han prästvalen - d. v. s. den omständigheten att Kungl. Maj:t tillsätter präster. Kungl. Maj:t har alltid i detta land, som finansministern mycket väl vet, tillsatt präster, men år 1935 antog riksdagen en lag, i vilken bestämmes, att var tredje gång ett pastorat blir ledigt skall utnämningen ligga hos Kungl. Maj:t. Men församlingarna ha kvar sin gamla rätt att gå fram och rösta. Denna ordning tillämpade jag konsekvent på det sättet, att när församlingen praktiskt taget underlät att rösta och valdeltagandet uppgick endast till en eller två procent, ansåg jag detta vara en anvisning för Kungl. Maj:t att strängt gå efter förtjänst och skicklighet. Och till min glädje har jag sett att min efterträdare i ämbetet följt exakt samma mycket förnuftiga regel.
Men herr finansministern nöjde sig inte med detta, utan han ville låta påskina att jag skulle ha sagt, att jag gärna vore med om att staten övertar hela kostnaden, om förvaltningen får ligga hos kommunerna. Det där är en argumentation, som mycket påminner om herr Björnssons. Vad jag sagt var, att jag skulle mycket väl kunna tänka mig, att själva förvaltningen låge hos kommunerna under en bestämd kontroll, medan kostnaderna vore överflyttade på staten, men jag har varken med ett ord sagt eller velat säga någonting sådant som att detta bör ske. Jag har endast erinrat om att man inte gått frågan in på livet, och jag hade önskat att man i diskussionen skilt mellan förvaltningens förstatligande och förstatligandet av kostnaderna. För närvarande är det i runt tal 85 procent av kostnaderna, som staten bär, och det kan anses vara riktigt och rimligt. Man har hittills inte kunnat styrka, att det skulle ha ägt rum något som helst missbruk under den nuvarande anordningen, d. v. s. att statsmedel ha missbrukats av vägstyrelserna eller att apparaten inte har fungerat tillfredsställande. Och då återstår ju denna fråga alltjämt obesvarad: vad är det som har skett, som gör att man kastar över bord en tingens ordning, som man tog år 1937 och som ännu inte är fullt genomförd? Månne man kastar den över bord därför att några obestyrkta anmärkningar ha framställts om att våra vägstyrelser inte voro riktigt pålitliga i sin medelsförvaltning? j j -
Den argumentationen räcker inte, herr talman, för åtgärden att förstatliga vägväsendet. Och därför vidhåller jag mitt yrkande.
Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skulle inte ha tagit upp en debatt med herr J. B. Johansson, om han inte gjort ett påstående beträffande arbetslöshetskommissionens arbete på vägen mellan Pajala och Overtorneå, som jag tyckte var onödigt hårt. Han ville tydligen ha sagt, att om en vägstyrelse lett detta arbete skulle den inte ha förfarit på det sätt som nu skedde.
Det är mycket riktigt att vi åkte vägen och hoppade i de där guppen, som herr Johansson tyckte voro så förskräckliga. När vi kommo ner till vertorneå visade det sig emellertid, att det var vi som hade varit okloka, beroende på att vi voro obekanta med förhållandena där uppe. All trafik gick i- själva verket på helt andra vägar, och vi behövde inte alls ha anlitat den väg vi körde.
