Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 21
Förslag till rättegångsbulk. (Forts) lagda. propositionen - framfördes också denna ståndpunkt av två av lagrådets fyra ledamöter. Det är således klart att man inte kan avvisa den ståndpunkten såsom ur juridisk-teknisk synpunkt ohållbar; den har knäsatts av mycket framstående juridiska auktoriteter. Vidare har man inte kunnat undgå att även lägga märke till att ur praktisk synpunkt har denna anordning redan blivit prövad i en hel del städer - jag syftar på alla de städer som ligga under landsrätt. Det gäller här städer med ett ganska betydande invånarantal, vi ha en sadan stad som Skövde och vi ha städer sådana som Mölndal och Trollhättan, av vilkai de senare invånarantalet går upp till 16,000 å 17,000. Där gar det för sig att ha en domstol, bestående av häradshövding och nämnd,- och några elakartade erfarenheter av dessa domstolars verksamhet ha icke låtit höra av sig.
När det nu under utskottets behandling har visat sig att det är denna senare lösning, som är den framkomliga vägen, har jag för min del kommit till den slutsaten, att jag utan större betänklighet kan acceptera det förslag, som utskottet framlagt. Jag hoppas också att det skall lyckas att övervinna de svårigheter, som systemet utan tvivel kommer att medföra i de största städerna, men det blir dock begränsade organisatoriska problem, som man får nedlägga all tänkbar omsorg på att lösa. Jag är övertygad om att det skall gå att finna en utväg så att systemet kan komma att visa sig tillfredställande.
Jag skall inte nu till belysning upptaga många av de problem, som under dagens lopp komma att bli föremål för meningsutbyten - det torde vara bättre att en hel del av dessa spörsmål diskuteras vid föredragiiingen av de särskild-a kapitlen och paragraferna. Men jag skall tillåta mig att yttra några ord rörande ett par frågor av allmän räckvidd.
Därvid skall j-ag först och främst beröra frågan, huruvida reglerna rörande muntlighet i utskottets förslag -ha fått en tillfredsställande utformning. Jag vill då framhålla att det naturligtvis möter mycket stora svårigheter att i de omsorgsfullt utformade tekniska regler, som vår lagstiftning älskar, fastslå ett formlöst-förfarande. Det är givet att formlösheten är en växt, som trivs och frodas i praktiken och som ingalunda kan få sina livsvillkor fyllda endast genom paragrafskrivning i en lagtext. Den praxis, som man vill ha fram, är att förhandlingarna inför rätta skola föras på ett sådant sätt, att det blir möjligt för parterna att omedelbart bemöta varandra och att omedelbart inför domstolen belysa de frågor, som visa -sig vara omstridda och av betydelse för målets avgörande. Det är det som är huvudsynpunkten. Och för att förverkliga detta mål är det naturligtvis nödvändigt att tillse, att ena parten inte föredrar en inlaga, som är skriftligt avfattad och som är av den beskaffenheten att man inte kan begära, att den andra parten omedelbart skall kunna ingå i besvarande av densamma. Detta utesluter naturligtvis inte att det under rättegången kan företes skriftligt-avfattade faktiska upplysningar rörande frågor, -som domstolen måste taga ställning till. Tekniska problem och formler kunna naturligtvis inte uppfattas muntligt, utan det är givet att man här måste taga anteckningar till hjälp. En hel del av detta utredningsarbete har naturligtvis undangjorts vid den förberedande behandlingen av målet, men det kan ju tänkas att det vid huvudförhandlingen ändå kan bli nödvändigt att beträffande sådana frågor medgiva, att skriftlig uppteckning företes parterna emellan och inför domstolen.
Avenså kan naturligen inte förhindras att en part, soni liåller ett anförande, har en papperslapp på vilken han gjort minnesanteckningar. Domstolens ordförande skulle uppenbarligen illa fatta sin ställning om han trodde att han borde uppträda som en magister, som ser till att skolpojkarna inte använda fusklappar. En förståndig ledning av förhandlingarna kommer utan tvivel att på grundval av vad som är föreslaget i utskottets utlåtande kunna äga rum.
