20 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) givet och samvetsgrant arbete på detta förslags tillkomst. Det skulle föra för långt att rekapitulera detta förslags hela arbetshistoria. J ag nöjer mig med att i minnet återkalla det förtjänstfulla -verk, som utförts under förberedelsernas senaste skede av processkommissionen, av processlagberedningen och av de lagråd, som yttrat sig såväl när förslaget framlades i sina principer för 1931 års rillšsäag som när det nu förbereddes till föreläggande för innevarande års ri s ag.
Jag tänker också med tacksamhet på de insatser som gjorts från det praktiska livets män, icke minst från ledamöter av riksdagen, vilka haft tillfälle att följa och deltaga i arbetet på ett högst betydelsefullt sätt. J ag kan inte heller underlåta att uttala min tacksamhet till det särskilda utskottet för det omsorgsfulla och grundliga arbete, som utskottet nedlagt på att genomtränga de problem, som beröras i förslaget, att ge anvisningar för den praxis, som bör växa fram på förslagets grund, och för det utredningsarbete, som ytterligare i vissa delar ansetts vara behövligt.
Under behandlingen av den stora frågan om en ny rättegångsbalk har det visat sig att särskilt frågan om nämndens ställning i stadsdomstolarna varit den stormvräkta udde, som visat sig mycket farlig att passera när man sökt lotsa förslaget i hamn. För närvarande återstår, såsom man finner av utskottets betänkande, endast den stridsfråga som berör det sätt, på vilket nämnden bör anordnas i stadsdomstolarna. När jag hade att behandla denna fråga, gick jag först och främst ut därifrån, att nämnd skulle förekomma i stadsdomstolarna - det var i själva verket en sak som stod utom debatt på grund av frågans förhistoria men vidare utgick jag också ifrån att när man nu skulle inordna en nämnd i rådhusrätterna borde man göra det på det sättet, att frågan om rådhusrätternas organisation icke blev uppriven och tvingades fram till en lösning i detta samm-anhang. Riksdagen har ju gjort ett uttalande att så icke borde ske, och var och en som känner till hur invecklade och svårlösta de problem äro, som sammanhänga med frågan om en reform av stadsdomstolarna, måste nog erkänna, att ville man ha frågan om rättegångsbalken framdriven till en lösning inom en överskådlig framtid, skulle man inte belasta den med att däri införa ett ytterligare problem av denna högst kontroversiella beskaffenhet.
Det låg då närmast till hands för mig att från denna utgångspunkt framställa det förslaget, att man i städerna skulle bibehålla den kollegiala domstolen med tre lagfarna ledamöter och införa ett samarbete mellan denna kollegiala domstol och nämnden i de brottmål, där nämnd skulle förekomma. För den lösningen kunde också finnas en del sakliga skäl. Bland annat kunde man ju icke underlåta att fästa ett visst avseende vid att nämnden, när den införes i städerna, saknar alla traditioner och att det kanske inte kunde skada om detta nya institut i städerna fick växa upp under hägnet av en kollegial domstol av lagfarna ledamöter, även om härav naturligtvis måste följa att nämndens inflytande inte kunde beräknas bli så stort som det skulle bli i händelse nämnden sammanfördes med en enda lagfaren domare.
Emellertid har ju under frågans senare behandling vid sidan av den möjlighet, som jag valde, vid flera olika tillfällen framförts en annan, och det har just varit att i städerna skulle införas en domstol, bestående av en enda lagfaren domare och nämnd i svårare brottmål. Det förslaget framfördes av 1928 års lagråd. Det förslaget var också det enda positiva förslag, som framfördes vid 1931 års riksdag. Denna riksdag intog emellertid inte någon enhetlig ståndpunkt, ty första kammaren avvisade förslaget om nämnd i stadsdomstolarna, medan däremot andra kammaren uttalade sig för en domstol i huvudsaklig överensstämmelse med den konstruktion som utmärker häradsrätterna. Vid den sista granskningen i lagrådet - den granskning som återfinnes i den nu fram
