Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 23
Förslag till rättegdfzg/.s-bulla (Fortsx)
En svårighet som har uppkommit när det gällt att införa muntligheten i rättssystemet har varit frågan om -anordnandet av förfarandet i högsta domstolen. Man har brottats med det problemet vid olika tillfällen och övervägt olilša lösningar. Man har övervägt den lösningen att i högsta domstolen skulle få ramföras endast rättsfrågan, medan sakfrågan skulle lämnas utanför dess prövning. Den utvägen har stängts genom riksdagens hållning, och under sådana förhållanden har man inte kunnat finna någon annan utväg, därest man skulle kunna få en högsta domstol som inom rimliga gränser kunde fullgöra sin uppgift, än att åtstrama förutsättningarna för fullföljden till liögsta domstolen. Därmed har man inte fslagit in på en alldeles ny och förut obekant väg. Redan nu finnas bestämmelser, som förhindra fullföljandet av vissa mål till högsta domstolen. Det finns också i nuvaran-de rätt ett dispensförfarande som består däri att en avd-elning av högsta. domstolen, bestående av tre justitieråd, har en löse- och bindenyckel i sin hand. Dessa regler ha icke ansetts stå i strid med grundlagen och jag kan inte heller inse att de regler, som meddelas i propositionen och som tillstyrkts a.v utskottet, kunna anses innebära någonting som icke är förenligt med vår gruiidlags bestämmelser om omröstning till dom i högsta domstolen. Ty en sak är att man reglerar de förutsättningar, under vilka mål skola kunna komma upp i högsta domstolen, och en helt annan sak är att man har regler rörande omröstningen i höogsta domstolen och domstolens domförhet när domstolen går att avdöma ett
a .
Jag skall för närvarande icke upptaga fler problem till belysning.
Jag slutar med att konstatera, -att man att döma av utskottsbehandlingen och av den diskussion, som förts i denna stora fråga, har att räkna med att denna reform kommer att kunna träda ut i livet uppburen av ett allmänt förtroende från alla deras sida, som haft intresse att taga kännedom om vad detta förslag innehåller. Och jag kan tillägga att jag är övertygad om att i den mån, som vårt folk i dess breda lager får tillfälle att se och erfara, huru denna nya rättegångsordning kommer att te sig i det levande livet, kommer också förtroendet till den nya rättegångsordningen att bli allmänt inom hela vårt folk.
Herr Linnér: Herr talman! Jag skall be att till herr justitieministern få framföra en lyckönskan för att det efter allt att döma blir honom förunnat att föra detta stora lagv-erk i hamn. Det har ju, såsom här förut framhållits, varit föremål för ett synnerligen långvarigt arbete. Det resultat, som nu föreligger, kommer säkerligen också att i de svenska domstolarnas hand sätta ett bättre medel till rättskipningens handhavande och därigenom också gagna rättsordningen - ett icke ringa verk i en sådan tid som den nuvarande, då man mer än någonsin tidigare får åskådningsundervisning om vad den objektiva rätten betyder för samhället.
Att det nu går att på ett så jämförelsevis smärtfritt säitt genomföra den nya rättegångsrefonnen beror efter min uppfattning till väsentlig del på. den omständigheten att vi i största utsträckning kunna bygga på den redan befintliga svenska domstolsorganisationen. De svenska domstolarna ha visat en ganska märklig förmåga till inre förnyelse. De ha gått ifrån de formalistiska reglerna så långt som lagen överhuvud taget medger, de ha kunnat smälta hela den utmordentligt stora -skö-rd av omfattande lagförslag, som framvuxit ur de- sista aortiondenas lagstiftningsarbete, och de ha under hela denna omvalvning beohallit folkets förtroende. Tack vare detta har man kunnat bygga reformen på den befintliga domstolsorganisationen. Jag tror, att det är behörigt att vid detta tillfälle iittala ett erkännande til-l domstolarna för deras verksamhet.
