24 Nr 22. I Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts)
Herr statsrådet erinrade om att han icke velat ingripa i organisationen. Herr statsrådet har därvid handlat i full överensstämmelse med det utskottsutlåtande, som godkändes av 1931 års riksdag. Idetta utlåtande uttalades nämligen, att ändringar i doms-tolsorganisationen borde vidtagas endast så vitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bli i stån-d att uppbära det reformerade rättegångsförfarandet. Jag beklagar, att utskottets majoritet liksom herr statsrådet nu på en viktig punkt gått ifrån denna ståndpunkt, nämligen beträffande rådhusrätternas organisation vid grövre brottmål. Jag skall tillåta mig att kritisera denna ståndpunkt ur två synpunkter, dels med hänsyn till organisationen och dels med tanke på det föreliggande förslagets. inverkan på domstolarnas kapacitet.
Vad först organisationen beträffar, kopplar propositionen in nämnden i en oförändrad rådhusrätt, d. v. s. en rådhusrätt, sammansatt av tre lagfarna ledamöter. Så snart det är fråga om brottmål. där straffarbete i två år eller mer kan följa på brottet, skulle enligt propositionens förs-lag nämnd ingå i domstolen. Beträffande bagatellmål föreslogs, att domstolen skulle bestå av allenast en lagfaren ledamot. Man gjorde härigenom icke någon ändring i personalorganisationen. Särskilda utskottet har på denna punkt gått mycket radikalt till väga. Utskottet föreslår nämligen, att det i brottmål av samma kvalitet allenast skall finnas en lagfaren domare plus nämnd. Hur kommer detta organisatoriskt att verka? Herr statsrådet påpekade, att det skulle medföra organisatoriska svårigheter. Jag är för min del alldeles övertygad om att han hä? rätt i denna uppfattning och jag skall belysa detta närmare med några si ror.
Spörsmålet sammanhänger med frågan om hur många mål det kan komma att röra sig om, som skola behandlas på detta speciella och från domstolsorganisationen i övrigt avvikande sätt. I Stockholms stad kan man beräkna, att det blir ungefär 950 mål årligen av detta slag, i Göteborg omkring 520 och i Malmö cirka 360. Siffrorna har jag hämtat från den statistik, som lagrådet har införskaffat. För närvarande har man i dessa stora städer särskilda brottmålsavdelningar för att avverka den stora brottmålsfrekvensen. Nu blir man emellertid nödsakad att så snart det gäller mål av denna beskaffenhet, omorganisera avdelningen. Två ledamöter få gå sin väg och en stanna kvar. Det blir därigenom nödvändigt att uppgöra en ganska invecklad arbetsordning, som, såvitt jag förstår, sannolikt kommer att leda till att en del av de nuvarande ledamöterna av domstolarna i de stora städerna icke få tillräcklig sysselsättning. Utskottet har icke på något sätt uttalat sig om hur man skall användade ledamöter, som på detta sätt bli överflödiga, och har överhuvud taget icke ens sysselsatt sig med det problemet. Det förefaller mig, som om det hade varit mycket naturligt, att man, innan man går till en sådan omorganisation, satt sig i förbindelse med städernas egen organisation och inhämtat deras uppfattning om reformens inverkan på städernas magistrater och rådhuisrätter. Detta är nämligen en ganska komplicerad fråga. Den berör dels själva kommunalförvaltningen i städerna, ett problem som icke är löst eller ens utrett, dels Spörsmålet om stadsdomstolarnas förstatligande, en fråga som ju inte ens inågon mån har varit under utredning och än mindre under prövning. Hela detta förslag från utskottets sida har karaktären av en improvisation med improvisationens alla svagheter. Jag beklagar, att herr statsrådet har accepterat denna kompromiss.
Jag skall sedan något belysa reformen ur synpunkzten av hur den kommer att inverka på domstolarnas kapacitet. Utskottet betonar, att det nya rätte: gångsförfarandet i kvalitativt hänseende kommer att ställa skärpta krav på domstolarna. Jag är övertygad om att detta är fullkomligt riktigt. Om man
