40 Xr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
l(ir.-fl(1-«; i!!! riittegyångsbalk. (Forts) rättslig syfnpunlzt. ge parten det rådet att han bör vända sig till en advokat, ty det är givet att, då tvisten ur rättslig synpunkt är av mera invecklad beskaffenhet, parten bör vända sig till ett skickligt och erfaret ombud. Att själv utföra sin talan i en sådan sak överstiger partens krafter, men det gör det redan nu, På den punkten föreligger alltså, såvitt jag förstår, ingen skärpning av förhållandena genom det nya rättegångssättet.
Det har talats mycket om det företräde som förslaget ger advokaterna. Nu är det ju så, att förslaget icke inför advokatmonopol i någon instans. Parten kan välja vilket som helst redbart, insiktsfullt och erfaret ombud som han har förtroende till. Han behöver icke gå till en advokat. Men å andra sidan kan det också vara av stor vikt ur partens synpunkt att han kan söka upp ett sådant ombud inom en krets av jurister, som han vet står under en särskild, offentlig kontroll. Det är ur den synpunkten, som i förslaget upptagits bestämmelser om att advokaterna äro -skyldiga att vara sammanslutna i en förening som står under offentlig kontroll. Det är alltså icke för att tillgodose något advokatintresse som dessa bestämmelser införts, utan det är såsom en hjälp för allmänheten, då den behöver rådgivare i juridiska ting.
Givetvis är rättsskipningens folkliga anknytning ett av de allra viktigaste intressena, när det gäller en lagstiftning på detta område. Den är ju också en gammal svensk tradition. Häradsrätterna äro våra folkdomstolar i egentlig mening. Det fanns en tid, som ligger ganska långt tillbaka, då det i vårt land fördes en strid mellan de s. k. kungsdomstolarna och folkdomstolarna. En sådan strid fördes också i många andra länder. I allmänhet dukade folkdomstolarna under, och rättsskipningen förstatligades i den meningen att det var den centrala regeringsmakten som tillskapade domstolarna. Den strid mellan kungamakt och folkmakt, som på den grundvalen fördes, har emellertid numera endast ett historiskt intresse. Kungamakt och folkmakt stå icke längre i något motsatsförhållande till varandra, och den striden har alltså föga intresse i detta sammanhang. Men denna folkdomstol, häradsrätten, vilken, såsom herr S-il- jeström sade, säkert har mer än tüsenåriga anor, omges av traditionens glans, och den har djupa rötter i vårt föreställningsliv. Det är klart, att denna domstol mer än någon annan har kommit rättsskipningen att förankras i folkets förtroende. Att rubba på den domstolsformen skulle väl knappast någon på allvar vilja ifrågasätta, även om man givetvis inte kan neka till att också mot den viss kritik kan riktas ur mera moderna synpunkter. -
Vad beträffar rådhusrätterna, ha dessa också en ganska lång tradition bakom sig. Rådhusrätterna voro ursprungligen även de folkdomstolar. Städernas borgare utsågo dessa domstolar, och de ha bestått och bestå ännu i en del fall av både lagfarna och lekmannadomare. Det har legat-t ganska nära till hands att man även beträffande denna domstolstyp sökte få en folk-lig anknytning. Aitt denna anknytning skedde efter samma riktlinjer som vid häradsrätterna, har ju legat nära till hands. I 1931 års proposition gick man på denna linje, och vid 1931 års riksdag uttalade sig andra kammaren för en dylik anknytning, under det att första kammaren - dock med mycket ringa majoritet - avslog den saken.
Om man nu bestämmer sig för nämnd i rådhusrätterna, kan frågan, hur denna nämnd skall anknytas till domstolarna, vara föremål för mycket delade meningar. Processl-agbere-dningen liksom propositionen har intagit en ståndpunkt, som innebär att nämnden skulle flyttas in i en tremannadomstol och rådhusrätterna alltså skulle bibehålla sin kollegialitet. Utskottet har gått på en annan linje och anknutit till häradsrättens organisation med en lagfaren dom-are och nämnd. Beträffande båda lösningarna kan man anföra skäl för och emot. Det ankommer där på ett vägan-de ur olika sypnunkter. Men jag har, sa
