Onsdagen den Tid juni 1942 f. m. Nr 22. 39
i Förslag till rättegångsbalk. (Forts) från detta lilla undantag. Det är därför mycket farligt att på den punkten göra ett undantag. -
Herr Linnér utvecklade vidare, att man hade två alternativ att välja mellan i denna fråga, nämligen antingen att förberedelsen i dessa mera invecklade mål finge en delvis annan karaktär än i vanliga rättegångsmål, i det att man upptog materialet vid förberedelsen fullständigare än i andra mål, eller att man använde skriftliga inlagor vid huvudförhandlingen. J ag måste säga att av dessa alternativ föredrar jag att förberedelsen göres mera omständlig i de åsyftade målen. De skrifter, som växlas vid förberedelsen, ha parterna nämligen reda på vid huvudförhandlingen, under -det att en skrift, som kommer in först vid huvudförhandlingen från ena parten, leder till eller i varje fall lätt kan leda. till ett uppskov i målet, för att motparten skall få tillfälle att också skriftligen bemöta vad sålunda skriftligen anförts, och på det sättet skapas ett system sådant som det nuvarande med ömsesidiga skrifter och därav föranledda uppskov i målet. Mig förefaller, att d-en utväg som proc-esslagberedningen och utskottet i detta fall anvisat, nämligen att förberedelsen i stället kan få göras något utförligare och att huvudförhandlingen får koncentreras till de tvistefrågor, som framkommit vid förberedelsen, är att föredraga.
Jag behöver inte här närmare utveckla fördelarna av den muntliga, koncentrerade och omedelbara förhandlingen. D-et förefaller mig, som inom utskottet fullständig enighet i övrigt rått på den punkten, och inte heller i denna kammare har framförts någon kritik mot detta system. Man har däremot framhållit, att det muntliga förfarandet skulle bli väsentligt dyrare, särskilt för parterna, än det nuvarande skriftliga förfarandet, framför allt därigenom att parternanskulle nödgas att anlita ombud, advokater, i större utsträckning än nu är fa et.
Även på den punkten kan jag gå tillbaka i tiden till tillkomsten av 1734 års lag och anföra ett uttalande av samme man, vars yttrande om muntlighetens betydelse jag nyss citerade. Han säger om den nu förevarande frågan: »l forna tider, då rättegångar- blivit muntligen förda, finner man ej så mycket om advokater och fullmäktige. Men så snart sättet att genom skriftväxlingar föra rättegångar blivit vid domstolarna utifrån infört, hava ock advokater följt med." Han hade alltså en alldeles motsatt uppfattning än herr Linder om förhållandet mellan skriftligt och muntligt system i avseende på behovet av ombud.
För min egen del tror jag liksom Abrahamsson år 1734, att i det stora flertalet mål vid våra underrätter, där tvisten egentligen endast rör faktiska omständigheter, olika meningar om själva saksammanhanget, muntligheten underlättar för parterna att personligen kunna utföra sin talan. Parterna känna ju själva bäst till de faktiska omständigheter, varom tvisten rör sig. Någon svårighet för dem att i en faktisk fråga, som på detta sätt angår dem själva, muntligen utveckla vad de veta vara sant och riktigt tror jag inte föreligger. Däremot måste väl den part, som kommer personligen tillstädes och själv vill utföra sin talan, känna sig ganska illa ställd, om motparten skulle utveckla sin talan i en lång rättegångsskrift. Då uppkommer givetvis för honom behov att begära uppskov och att vända sig till en advokat, för att även han skall kunna inge en skrift. Aro båda parterna skyldiga att muntligen utveckla sin talan. tror jag, som sagt, att den part, som har en rättfärdig sak och som vet hur det har tillgåštt, mycket lätt skall kunna framföra sina synpunkter. Givetvis måste man också därvid räkna med först och främst att målet, innan det kommer till huvudförhandlingen, varit föremål för förberedelse och att vid denna domaren gett parten den vägledning i fråga om sättet för talans utförande, som domaren kan ge utan att därmed taga någon ställning i målet. Vid denna förberedelse kan domaren, om han finner saken vara av mera invecklad beskaffenhet ur
