42 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts)
i det okända. Manïkan sägia detta så mycket hellre, som det ju icke nu gäller att hos oss införa ett system som skulle ha blivit på andra håll genomgående prövat och befunnet gott och bättre än vårt nuvarande. De utländska moderna rättegångsordningarna förete vissa gemensamma drag, men de befinnas alle. samman vid närmare eftersyn vara sinsemellan olika i åtskilliga avseenden och den nya svenska modellen kommer också att skilj-a sig ifrån alla de ut: ländska på ganska avgörande punkter. Detta förhållande beror naturligtvis på att man vid en reform av nu ifrågavarande slag inte gärna vill vräka allt det gamla överbord, utan på åtskilliga punkter knyter an till våra inhemska traditioner, jag vill säga både till våra goda och våra dåliga traditioner. Allt detta medför naturligtvis att den nya svenska rättegångslagen i viss mån blir .av nationellt säregen karaktär och att dess genomförande på åtskilliga punkter innebär ett ovisshetsmoment
Om jag får säga några ord om de principiella huvudpunkterna i förslaget, skulle jag alltså:särskilt vilja uppehålla mig vid frågan om den fria bevisprövningen. -
Den fria bevisprövningen innebär, såsom alla veta, att domstolen är befogad att taga hänsyn till allt som förekommit i målet och som är av beskaffenhet att kunna påverka det slutliga utslaget. Domstolen är inte bunden av några bestämda regler som *fixera den rättsliga betydelsen av de bevis eller de omständigheter som ha förebragts. Domaren får tillmäta vittnesbevisning och indicier den vikt, som han finner vara riktigt. Han får fästa avseende inte blott vid vad ett vittne säger, utan även vid vilket intryck av trovärdighet som vittnesmålet gör o. s. v. Kraven på bevisningen bli väl i princip icke mindre än förut, men bevisningen blir ju ändå av en ann-an och mena obestämd karaktär.
Kraven på domaren däremot - kraven på att domaren skall döma efter bästa möjliga domarsamvete och domarförstånd - synas snarare bliva större än förut, just därför att domaren får så att säga en större rörelsefrihet, en mera obunden beslutanderätt än under den strängt legala bevisprövningens tid, vilken vi ju för övrigt redan i praxis börjat avlägsna oss ifrån.
Nu är det ju en känd sak att man i alla moderna juristkretsar betraktar införandet av den fria bevisprövningen såsom ett stort framsteg, och man har karakteriserat de gamla legala bevisreglerna såsom understundom väl stelbenta och föråldrade. J ag tillhör själv för min del den juristgeneration, för vilken dessa synpunkter ha framstått såsom ganska självklara. Men det är rätt egendomligt att se, hur Synpunkterna på även en sådan fråga som denna kunna förändra sig i sammanhang med att samhället självt förändrar sig. Man kan inte få ett klarare belägg för riktigheten av den gaml-a marxistiska eller materialistiska historieuppfattningen att också våra tankar och idéer beträffande mycket teoretiska och abstrakta spörsmål äro produkter av det samhälle som vi leva i. Hela den i upplysta juristkretsar vitt utbredda övertygelsen om den fria bevisprövningens överlägsenhet var ju väsentligen framsprungen under den ljusa liberala epok i Europa, när folken åtnjöto fred och när man trodde - ganska naivt för övrigt - på en oavbrutet fortskridande utveckling fram emot större frihet och bättre och fridfullare förhållanden på alla samliällslivets områden. Det var i den saniliällsmiljön som juristerna betraktade också frågan om dcn fria bevisprövningen. Då för tiden kunde eller ville man inte föreställa sig annat än att domarkåren och den dömande makten alltid skulle intaga en fullständigt opartisk och oberörd hållning gentemot de människor som skulle dömas och gentemot de ärenden som förelågo till -avgörande.-Att också domarkåren skulle dragas in i de sociala och politiska striderna, att 1 vissa stater det till och med skulle betraktas såsom domarnas absoluta plikt att 1 dessa strider intaga en viss bestämd och för dem såsom domare normgivande stand
