Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 43
Förslag till rättegángsbalk. (F orts.) punkt, att de överhuvud taget skulle taga hänsyn till någonting annat än rätten och den fasta lagen, som i sin tur var given för att garantera den individuella rättssäkerheten lika väl som den allmänna rättsordningen, allt detta anade man icke under den liberala epoken.
Man hade för resten också då glömt, under vilka förhållanden de oböjliga legala bevisreglerna tillkommit och att de på sin tid hade ett existensberättigande, därför att de garanterade rättssäkerheten genom att skydda mot godtycke från domarmaktens sida. Rättssäkerheten ansågs under dessa förgångna liberala decennier inte längre behöva sådana stela regler om vad som mäste krävas för att full bevisning skall anses föreligga i ett mål. Reglerna om vittnesjäv befunnos mer eller mindre onödiga, därför att domstolarna ansågos både kompetenta och fast beslutna att själva opartiskt skilja det falska från det sanna i en presterad bevisning. Domarna kunde under denna period aldrig misstänkas, menade man, för att vilja komma till något annat resultat än den rena, objektiva sanningen.
Så var det då. Så gestaltade sig förhållandena exempelvis under vår bortgångna kollega Eliel Löfgrens tid. Men den period, som vi leva i nu, är, såsom alla veta, gansk-a annorlunda beskaffad. Själva atmosfären över rättsskipningen har blivit en helt annan i alla stater, och nu dominerar ju också nå ett helt annat sätt än förut även vid våra svenska domstolar en kategori av brottmål som förr i världen voro mycket sällsynta. J ag syftar på politiska mål, mål där allehanda starka känslor äro i rörelse, mål där man förmenar att det direkt eller indirekt gäller själva samhäll-ets existens och där väl också den dömande makten ofta nog har sin politiska inställning given. Man skall inte göra sig några illusioner på detta område eller överhuvud taget. Vi ha säkert alla den allra största aktning för den svenska domarkåren och lita naturligtvis på dess goda vilja till fullständig obj-ektivitet, så mycket hellre som den domarkår, vi för närvarande ha, blivit uppfostrad i den gamla skolan, där det varit ett självklart krav att domarna i sin domargärning måste absolut frigöra sig från inflytelser utifrån av vad slag det vara må. Men våra domare äro naturligtvis ändå icke mer än människor, och ingen kan begära av dem att de skola så att säga lyfta sig själva i håret och höja sig över varje inflytande ifrån det samhälle i vilket de själva leva. g
Det är i den situationen som jag för min del har känt en viss skepsis eller oro i sammanhang med införandet a.v den fria bevisprövningen. Det finns många exempel som kunna klargöra vad det här är fråga om. Jag tillåter mig för min del att anföra ett sådant exempel som visserligen härrör från en mycket främmande miljö, men som ändå kan ha sitt intresse.
Jag fick för fjorton, femton år sedan tillfälle att i utlandet studera, huru den fria bevisprövningen fungerade i ett mycket uppmärksammat mål. Det var i den stora» processen mot Saeco och Vanzetti som oskyl-diga dömdes till döden för ett rånmord. Det var väl icke något tvivel om att det målets utgång i verkligheten bestämdes av det förhållandet att dessa svarande voro förhatliga utlänningar, redan i den egenskapen föremål för den största misstro från domstolens sida och dessutom ansedda såsom farliga anarkister och revolutionärer. Jag ber att få framhålla att det i denna process inte saknades några av de "moderna" elementen i en rättegång. Där fanns den fullständigt genomförda muntligheten, den fria bevisprövningen, jury, direkt förhör med vittnena, parterna hörda med sanningsplikt o. s. v. - allt för övrigt i överensstämmelse med gammal engelsk lagstiftning. Men resultatet förvreds totalt därigenom, att de sociala och politiska passionerna komme med i spelet, och det hela slutade med en fruktansvärd tragedi. -
Jag är övertygad om att om ett liknande mål på något sätt skulle komma
