Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 57
Förslag till rättegångsbalk. (Forts) sist befinnas vara oskyldiga, synes mig bjuda att man inte tillåter vilka utväxter som helst på detta journalistiska område.
Jag tänker härvidlag särskilt på ungdomsbrottsligheten, på dessa stackars unga människor, som på grund av olyckliga omständigheter råkat begå brott, kommit att åtalas eller häktas och vilka det kanske finns stora möjligheter att återföra till ett normalt liv och göra till samhällsdugliga medmänniskor. J ag tror, att om det får fortgå som det har börjat på bildjournalistikens område, måste vi till slut reagera.
Jag har, herr talman, här i min hand en av dessa nya bildtidningar, som nu växa upp överallt i världen. Här finns ett bildreportztge om en liga av ungdomsbrottslingar, som kallades Enköpingsligan. Rättegången med dessa ungdomar, det är tolv pojkar och en flicka, är skildrad i bild över mer än två sidor. Dessa fotografier ha tydligen tagits med rättens tillstånd. Det visar sig alltså, att rätten i detta fall överhuvud taget inte har varit mån om att på något sätt begränsa den fotograferingsverksamhet, som det här är fråga om.
Först visas en bild av hela skaran och därunder ser man en av pojkarna - han ser ganska snäll ut - som heter Sven Erik Lindkvist. Han har övertalat sin flicka att lyfta av fönsterhakarna i den affär, där hon hade anställning. Under bilden av en annan pojke står det, att han döpts till stadens moderna »Lasse-Majam Han är sexton år gammal och förut straffad. Nästa pojke, som heter Georg Johansson, har fått sju månaders straffarbete. På följande bild ser man rättens ordförande, borgmästaren, samt en annan person och framför dem stå två pojkar. Det är en stor halvsidesbild. Här finns vidare en annan halvsidesbild, där landsfogden är i uniform och där för övrigt hela ligan och rätten posera. Om jag sedan går över till nästa sida, finns där återigen borgmästaren poserande framför kameran. Bilden under visar en grupp pojkar, som spelar schack på ett kafé. Det antages att kupperna ha planlagts under kafébesök, och då skall givetvis också den plats återges, där de så att säga ha fått uppslaget till sin brottslighet. Sedan har man placerat några av pojkarna tillsammans med den inblandade flickan under bilden av stadens store son, den berömde nervläkaren Ernst Westerlund, som »från sin hedersplats» blickar ned på de unga brottslingarna. Den sista bilden visar hur två av de dömda ynglingarna hopkopplade föras till straffängelset i Uppsala.
Herr talman! Jag är tidningsman och jag håller mycket styvt på yrkesintresset, men jag måste säga mig att den utveckling, som här har kommit i gång, inte kan vara till nytta för någon part, varken för tidningsvärlden, och allmänheten eller för dem, som det här ytterst gäller, nämligen de brottsliga. Jag kan inte kom-ma ifrån, att det finns ett visst fog för kravet att begränsa tillfällena för den modern-a bildjournalistiken att utnyttja sina möjligheter ända till det yttersta.
Sedan blir det fråga om på vad sätt detta skall ske, och hur långt man därvidlag skall sträcka sig. Jag skulle för min personliga del ytterst gärna ha velat rösta för herr Siljeströms reservation. Det är ingen tvekan om att den motsvarar min uppfattning allra bäst. Den lämnar möjligheten öppen för rätten att i särskilda fall - och det finns, såsom herr Siljeström sade, legitima skäl för fotografering - medge undantag från förbudet.
-Det är emellertid ett fel med den siljeströmsska reservationen, och det gör mig mycket betänksam. Det är risken för ett visst godtycke och en viss orättvisa vid tillämpningen. Det kan sålunda hända att en del domstolar medge fotografering praktiskt taget i vilken utsträckning som helst. I det nyss Omnämnda. fallet ha tydligen inga som helst restriktioner funnits. I andra fall kan det åter inträffa att rätten överhuvud taget inte medger fotografering. På det sättet
