56 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag har ansett mig vara skyldig att säga min mening i denna fråga. Dels är jag själv tidningsman och har sålunda här ett klart yrkesintresse, dels har jag deltagit i utskottsbehandlingen och förfäktat en mening, som ligger närmare propositionen än den brantingska reservationen. Jag anser mig därför böra i korthet redogöra för de skäl, som jag inom utskottet har anfört. ,
För oss tidningsmän är det självfallet ett intresse att ha så stor rörelsefrihet som möjligt, såväl när det gäller referat som i fråga om fotografering. Denna önskan om största möjliga rörelsefrihet kan ju drivas nästan hur långt som helst. Om vi nu hade dödsstraff här i landet, skulle det till och med kunna anses rimligt att vi hade full frihet att fotografera även avrättningarna.
Men det är ju inte bara pressen som denna sak angår, utan den berör också ett par andra parter, nämligen samhället som sådant och dem som stå inför rätta. När jag använder begrepptt »stå inför rätta", syftar jag självfallet på dem, som stå åtalade för svåra brott i allmänhet., Fotografering i rättssal förekommer i allmänhet endast när det gäller sådana brottslingar som äro häktade för någon grövre förbrytelse.
Vad däremot den stora allmänheten beträffar, kan jag nog säga, så tidningsm-an jag är, att den knappast har något intresse av att få se en eller annan brottslings konterfeji tidningarna. De rättegångsreferat, som förekomma i pressen, äro så utförliga att de inte lämna någonting övrigt att önska för dem, som verkligen vilja ha detaljer.
För min del har jag många gånger tänkt, att det vore tacknämligt, om man något skulle kunna begränsa sen-sationsjournalistiken omkring vissa brottmål. Men det är ju en tämligen hopplös tanke, ty det går inte att få till stånd någon överenskommelse inom tidningsvärlden om den saken, så stark som konkurrensen är. Skulle det till äventyrs vara möjligt att. få igenom en överenskommelse, skulle den inte kimna upprätthållas. Det skulle alltid finnas en eller annan tidning, som skulle bryta mot den.
Så mycket större skäl synes det mig då vara, att man inte utsträcker denna sensationsjournalistik hur långt som helst. Därvidlag försiggår emellertid en utveckling på pressens område, som gör att man blir ganska betänksam. Jag syftar på det förhållandet att bildjournalistiken börjar tränga allt mer och mer fram. De som schavottera inför rätta komma därför att framdeles tilldraga sig mycket större uppmärksamhet än tidigare, när det var fråga om vanliga tidningsreferat. -
För min del har jag nog, när jag tagit ståndpunkt till denna sak, mest tänkt på dem, som stå inför rätta. Jag medger att en hel del av dessa överhuvud taget inte reagera inför offentlig uppmärksamhet. Jag medger också, att det finnes brottslingar, som man gärna unnar att tömma lidandets kalk ända ned i botten. Men jag måste på samma gång säga, att det är skillnad på brottslmgar och brottslingar. Det finns bland dessa många, som överhuvud taget aldrig ha tänkt sig att de skulle komma i en dylik situation. Det kan vara en ren tillfalligliet, som gjort att de ha kommit i en sådan belägenhet, att de bllvlt häktade för ett brott, och de kunna faktiskt, när de fått sin dom och när de schavotterat i tidningarnas referat, ha fått ett straff som mer än väl räcker till. -
Det finns emellertid, herr talman, ännu en grupp, nämligeno de som sakforas inför rätta och till sist befinnas oskyldiga. Vi ha nyligen fatt llppmfi-Tksam heten fäst på ett sådant fall, genom en anmälan till Justitieombudsmannen. En person som blivit häktad såsom misstänkt för ett brott har blivit behandlad som om han hade varit skyldig. Det är inte utan att vi litet var ha upprorts av detta. Inte minst hänsynen till dessa, som äro häktade men som kanske till
