Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 69
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
När denna fråga 1920 var uppe, förelåg ett sakkunnigbetänkande angående polisundersökning och häktning i brottmål. Detta sakkunnigbetänkande innehöll ett förslag, att beträffande bofast person skulle flyktfara utgöra häktningsskäl även när å brottet endast kunde följa fängelsestraff. Vid lagrådsremissen av detta betänkande borttog emellertid justitieministern denna nytillkomna bestämmelse och remitterade frågan i det skicket, att han bibehöll nuvarande häktningsbestämmelser i fråga om fängelsebrott. Lagrådet hördes över detta förslag. Det är väl inte ogrannlaga att säga, att i lagrådet satt herr Linnér, och lagrådet lämnade förslaget utan någon erinran.
När processkommissionen senare tog upp denna fråga, införde den beträffande flyktfaran för fast bosatt person en bestämmelse, att häktning skulle kunna ske, om den misstänkte avvikit eller träffat anstalt därtill. Man krävde alltså beträffande honom en alldeles särskilt aktiv åtgärd, för att man skulle anse flyktfara vara för handen. Däremot lämnade processkommissionen kollusionsfaran utanför.
-Processlagberedningen utvidgade häktningsskälen på det sättet, att alla brott, varå frihetsstraff kan följa - vare sig straffarbete eller fängelse - likställdes både i fråga om flyktfara och i fråga om kollusicnsfara utom i det avseendet, att beträffande bofast person skulle vid brott, varå allenast kan följa fängelse, krävas, att han hade vidtagit förberedelse till flykt eller försök därtill. Processlagberedningen tillade sedan en slutbestämmelse, som återfinnes i den kungl. propositionen, för att förebygga missbruk. Denna bestämmelse innebar, att om det var uppenbart, att på brottet inte kunde följa annat än böter eller suspension, skulle häktning inte få äga rum.
Den sålunda föreslagna utvidgningen av häktningsrätten vid fängelsebrott kommer nu - om jag får hämta ett exempel från ett område, som är aktuellt för kammarens ledamöter, nämligen från förmögenhetsbrotten, som vi hade till behandling för några veckor sedan - att leda till att häktningsrätt föreligger beträffande alla de små förmögenhetsbrotten, snatteri, bedrägligt beteende, undandräkt o. s. v., där straffet är böter eller fängelse.
Mot kritiken av denna stora utvidgning av häktningsrätten har det invänts, att detta inteskulle vara så farligt, därför att det är rätten som beslutar om häktning. På denna punkt har trots all den kritik, som riktats mot häktningsrättens överflyttande till domstolen, utskottet varit fullständigt ense.
Emellertid finns där en annan bestämmelse, som säger, att i de fall, då rät- ten äger häkta, äger polis och åklagare att anhålla och hålla vederbörande anhållen under ett visst antal dagar. Det är till och med stadgat, att fulla häktningsskäl inte behöva föreligga, för att en dylik rätt för polis och åklagare att anhålla skall vara för handen.
Hädanefter kommer alltså i strid mot vad som för närvarande gäller polis och åklagare att få en så gott som oinskränkt rätt att anhålla i fråga om dessa mindre brott, varpå allenast kan följa fängelse. Utskottet har dock skärpt den säkerhetsbestämmelse, som jag nyss citerade, då det hette, att det skulle vara uppenbart, att vederbörande skulle komma att dömas till böter, för att häktningsrätt inte skulle vara för handen. Detta har utskottet skärpt så, att om det är sannolikt, att det endast blir bötespåföljd, må. häktning icke äga rum.
Nu har utskottet i sitt utlåtande, vari det tillstyrker den kungl. propositionen, gjort gällande, att denna innebär ett mycket stort framsteg i förhållande till nu gällande lagstiftning, därigenom att man har likställt bofasta och icke bofasta personer och tagit bort den klasskillnad så att säga, som för närvarande förekommer mellan dessa kategorier av- för brott misstänkta. Men även reservationen har borttagit den ökade häktnmgsrätt, som enligt nu gällande lag foreligger beträffande icke bofast person och som innebär att det vid straff
