Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 71
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) ligger något behov av en sådan skärpning. Då tar mitt konservativa sinne ut sin rätt, och jag tycker, att det inte är skäl att vidta en så betydande skärpning på det straffprocessuella området, som ett bifall till utskottets förslag skulle innebära. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. .
Herr Gärdet Herr talman! Utskottets ärade ordförande slutade sitt anförande med att säga, att han inte hade velat förorda en så betydande skärpning i häktningsanledningarna som propositionen innebar i förhållande till gällande rätt. Det är kanske då av visst intresse att - ehuru herr Schlyter var inne på det - något mera konkret jämföra de olika häktningsförutsättningarna enligt nu gällande rätt och enligt propositionen.
Nu gällande rätt uppställer ej några särskilda villkor för häktning av den, som begått brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Där är häktningen ovillkorlig; på den punkten innebär förslaget någon modifikation. Häktning skall enligt förslaget i sådant fall inte äga rum, om det är uppenbart, att anledning därtill saknas. Alltså finns redan där en möjlighet att undgå häktning även vid de svåraste brotten. Som exempel kan anföras, att två makar beslutat gemensamt söka döden och den av dem, som verkställt beslutet, överlever. Sådana fall kunna förekomma, då starka humanitära skäl tala för att inte ens vid de grova brotten företa häktning. Möjligheten på den punkten att undgå häktning öppnas alltså av förslaget i motsats till gällande rätt.
N är man sedan kommer in på de egentliga straffarbetsbrotten, d. v. s. brott som föranleda straffarbete men dock inte äro av den svåra beskaffenhet, som jag nyss nämnde, har gällande lag som allmän regel, att häktning må ske; däremot angivas ej några särskilda förutsättningar. Sådana förutsättningar finnas endast stadgade för den, som innehar ämbete eller tjänst, eller som har fast egendom, stadigt hemvist eller yrke. Sådan person får inte häktas, om ej skäligen kan befaras, att han avviker, alltså att flyktfara föreligger, eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning -det är s. k. kollusionsfara. Förslaget innebär på den punkten som allmän regel, att vid dessa brott liksom vid andra brott en särskild häktning-s- anledning skall föreligga för att häktning får äga rum. Som häktningsanledningar upptar förslaget fara för att vederbörande undandrar sig lagföring genom flykt eller genom att försvåra utredningen eller undanröja bevis. Härtill har också lagts en tredje häktningsgrund, nämligen fara för att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Man har alltså på denna punkt låtit den icke bofaste komma i stort sett i samma ställning som den bofaste nu intar.
Nänman sedan kommer till fängelsebrotten, d. v. s. brott, där straffet icke kan bli högre än fängelse, framträder denna åtskillnad mellan bofast och icke bofast ganska starkt i gällande lag. Den bofaste kan vid fängelsebrott icke under några förhållanden häktas, icke ens för det fall, att han faktiskt har flytt, och givetvis ännu mindre, om han endast gjort förberedelser till flykt eller sökt att fly. Flyktfara hindras alltså icke på någon punkt. Överhuvud taget kan den bofaste icke häktas. Redan processkommissionen fann det otillfredsställande, att en person, därför att han är bosatt, på detta sätt kan helt och hallet undandra sig lagföring genom att fly, under det att en icke bofast 1 detta fall kan häktas. Det finns s-åvitt jag förstår knappast någon rimlig anledningatt 1 detta fall behandla den, som avvikit och undandragit sig lagföring, olika, allt eftersom han är bosatt eller icke. Har den misstänkte ådagalagt sin avsikt att undandra sig lagföring, bör han drabbas av samma påföljd, oavsett om han är bosatt eller icke. Processkommissionen påpekar också att
