72 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 f. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) gällande rätts ståndpunkt i detta fall är ohållbar och att man måste behandla dessa fall lika. Det är visserligen sant, att processkommissionen likställde den bofaste och icke bofaste vid fängelsebrott endast då det gäller flyktfara. Vid kollusionsfara, d. v. s. vid risk för att vederbörande kan komma att försvåra utredningen och undanröja bevis, hade såväl den bofaste som icke bofaste en gynnsammare ställning än enligt vårt förslag. Inom beredningen ha vi ansett, att en person, som söker undanröja bevis, t. ex. genom att övertala vittnen att avgiva falsk utsaga eller förstöra viktiga handlingar, och på det sättet söker undandraga sig en behörig rättegång, icke bör bedömas mildare än den, som sätter sig i säkerhet på så sätt att han ger sig i väg. Ej helleri detta fall finns anledning att göra någon åtskillnad mellan dessa båda häktningsgrunder.
Man måste i detta sammanhang även taga hänsyn till att utskottets förslag på åtskilliga punkter innebär väsentliga lindringar i förhållande till gällande rätt. Först och främst ha vi, såsom jag förut nämnde, att för häktning alltid förutsättes att häktningsanledning verkligen föreligger, en prövning som alltid ankommer på rätten. Genom att det är rätten, som handhar häktningsinstitutet, kan man vänta sig en försiktigare användning av detsamma, även när det gäller den förberedande åtgärden, anhållande. Vidare får ju, såsom också herr Schlyter påpekade, häktning aldrig ske vid vare sig straffarbetsbrott eller fängelsebrott, om det, såsom utskottet uttrycker det, »finnes sannolikt, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske". Någon uttrycklig föreskrift härom finns icke i nu gällande rätt.
Dessutom ha vi ännu ett ytterst betydelsefullt undantag. För förebyggande av flyktfara bör reseförbud i första hand komma till användning. Om man anser, att den misstänktes eventuella avsikt att fly kan motvägas av reseförbud, skall man i första hand tillgripa denna utväg och icke häktning. Om någon fått reseförbud, kommer häktning i fråga endast för den händelse vederbörande bryter mot förbudet. Vidare har man särskilt för unga förbrytare i stället för häktning infört övervakning. Detta gäller icke blott för ungdomar under 18 år utan även för unga förbrytare över 18 år. Stadgandet härom i 24 kap. 3 § har följande lydelse: »Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas» Likaledes föreskrives, att »kvinna, som- är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas, med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas»: -
Man har således på olika sätt försökt att begränsa häktningsinstitutets användning till de konkreta fall, då det ur rättsskipningens synpunkt föreligger ett verkligt behov att försäkra sig om den misstänktes person för att kunna genomföra hans lagföring. Jag tror icke, att de bestämmelser, som här föreslås, i praktiken komma att leda till häktning i flera fall än enligt nu gällande rätt. Jag är tvärtom övertygad om, att det efter förslagets genomförande kommer att bli färre häktningar än enligt nu gällande bestämmelser, beroende på att prövningen blir omsorgsfullare och att man i lagen noggrannare angivit förutsättningarna för att häktning skall kunna ske. Däremot har det område inom vilket häktning kan förekomma något utvidgats. Men detta har endast skett för fall, då någon verkligen söker att undandraga sig lagforing eller straff genom illojalt förfarande. Hänsynen till straffrättsskipnilngens effektivitet och kravet på att denna icke skall kunna åsidosättas utan pafoljd nödvändiggör, att man i sådana fall har tvångsmedel att tillgripa mot den, som vill undandraga sig rättvisan.
