Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 73
Förslag till rättegångslialk. (Forts.) Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till 1 § i 24 kap. i den av utskottet föreslagna lydelsen.
Herr Schlyter: Herr talman! Den siste ärade talaren slutade med att säga, att han icke trodde, att den nya lagstiftningen kommer att leda till häktning i så många fler fall än vad som för närvarande äger rum. Jag tror detsamma, herr talman, emedan jag hyser det allra största förtroende för domstolarna, när de nu skola få hand om häktningen.
För närvarande tillämpas häktning på ett relativt tidigt stadium, då polismyndighet eller åklagare beslutar därom. Hädanefter blir det domstolarna, som få hand om häktningen, och de komma säkerligen att förfara efter lagens anda. Det vitsordet skall jag mycket gärna ge det föreliggande förslaget att det i många avseenden är mycket humant. Men när herr Gärde gör gällande, att det icke kommer att bli häktning i så många fler fall än enligt nu gällande lagstiftning, vill jag påstå, att det kommer att bli anhållanden i stället. Polis och åklagare komma att ha friare händer att anhålla. Vare sig man kallar frihetsberövandet för anhållande eller häktning, känns det ungefär på samma sätt för den, som sitter i sin cell och väntar på rannsakning.
Herr Gärde anförde såsom ett argument mot mig, att de föreslagna häktningsbestämmelserna i flera avseenden äro humanare än de nu gällande. Det vitsordar jag mycket gärna, men det är på områden, som jag icke har diskuterat här. Vad jag diskuterar, är det begränsade området av de fall, då någon har begått brott, varå kan följa fängelse, och i fråga om fängelsebrotten innebär förslaget utan tvekan en avsevärd skärpning. Jag har t. o. m. själv redovisat ett par av de mildringar, som herr Gärde sedermera tog upp. Bl. a. erinrar sig nog kammaren, att jag påpekade, att vid straffarbetsbrott i allmänhet gälla för närvarande icke några häktningsskäl beträffande personer, som icke äro bofasta, under det att det föreliggande förslaget uppställer häktningsskäl vid straffarbetsbrott oberoende av om vederbörande är bofast eller icke.
Herr Gärde åberopade bland väsentliga lindringar i förslaget i förhållande till nu gällande rätt införandet av reseförbud och övervakning såsom ersättning för häktning i fråga om yngre personer. Jag vitsordar riktigheten även av dessa mildringar och jag hoppas mycket av dem. Anförandet av exemplet med övervakning ger mig emellertid anledning att medan jag nu i alla fall har ordet besvära kammaren med att motivera min reservation vid 3 § i samma kapitel. Sistnämnda paragraf handlar just om övervakning såsom en ersättning för häktning i fråga om minderåriga och sjuka. Här hade processlagberedningen föreslagit en bestämmelse som innebar att den som var under 18 år icke fick häktas, ifall man genom övervakning av honom kunde undgå häktning. Likaväl som man genom användande av reseförbud för vuxna personer kunde förebygga flyktfara och kollusionsfara, kunde man enligt processlagberedningens förslag när det gäller person under 18 år ersätta häktning med övervakning. Vad processlagberedningen sålunda föreslog är vad som innehålles i vår reservation beträffande 3 § - vi fasthålla sålunda vid processlagberedningens förslag på denna punkt.
Emellertid framkom det inom lagrådet vid behandlingen av denna paragraf en anmärkning om att det i vissa fall skulle kunna vara skäl att gå till häktning, trots att man genom övervakning kunde förebygga de olika häktningsanledningarna: Lagrådet var icke enhälligt på denna punkt, och jag kan för min del mte följa lagrådets argumentering. Ty för mig står det alldeles solklart att om manunför dessa båda institut, reseförbud och övervakning, så skall man iiär de bli till fyllest icke tillgripa häktning. Det är ju just syftet med de lindrigare medlen.
