Förslag till rättegångs- balk.
(Fox-ta)
78 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.
Onsdagen den 10 juni e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.
Fortsattes överläggningen angående 24 kap. 1 § i första särskilda utskottets i utlåtande nr 2 framställda förs-lag till rättegångsbalk.
Herr Linder: Herr talman! Jag får erkänna, att jag nästan blev förskräckt vid den ordduell, som fördes emellan herr Schlyter och herr Gärde. Det föreföll mig, som om de båda herrarna hade blivit så lärda, att det var knappt, att man kunde förstå någonting. Kammaren består ju inte bara av jurister, utan
den består ju också av människor som kanske ha rätt svårt att finna sig till
rätta bland alla lagar och paragrafer, som finnas, och naturligtvis inte minst uti detta väldiga lagverk.
Herr Gärde sade exempelvis beträffande häktningen, att han tyckte, att man hade överdrivit, när man lade så stor vikt vid, att vederbörande hade fast bostad. Jag tycker, att detta är någonting fullkomligt märkvärdigt. Det är ju just det, som är det eftersträvandsvärda för de flesta människor i samhället, att de ha en fast bostad. Man kan väl knappast påstå, att det är en överdrift, när man talar om att en person icke skall kunna häktas annat än på ganska extraordinära skäl, om han är bofast. Däremot lade herr Gärde stor vikt vid det förhållandet, att den, som råkade ut för rä-ttvisans klor, försöker att undanröja bevis; då var herr Gärde genast färdig att lägga vantarna på honom.
Jag får för min del säga, att jag undrar, om inte det vore skäl i att överge alla dessa teoretiska spekulationer och i stället hålla sig till den rent praktiska verkligheten. Förhållandet är ju för närvarande, att häktning äger rum egentligen endast, när det är fråga om straffarbete, men i det nya förslaget, vilket som jag sade i mitt förra anförande har en tendens till stränghet, som jag tycker är onödig, förekommer en bestämmelse, att om någon är på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, må han under vissa angivna förutsättningar häktas. Man har alltså här gått in för en häktningsrätt, när det gäller frihetsstraff. Men frihetsstraff inbegriper i sig inte bara straffarbete, utan även fängelse. Jag kan inte finna, att utvecklingen har gått i den riktningen, att vi ha anledning att häkt-a redan när det gäller fängelse. Jag tycker att de gamla bestämmelserna, att häktning kan ske, när det gäller straffarbete, kunna vara fullt tillräckliga.
Nu säger herr Gärde, att efter denna bestämmelse om att häktning kan ske, om det är fråga om frihetsstraff, följer en inskränkning: »om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras etc.». Detta. säger herr Gärde, kan i sig innebära, att man icke behöver bli häktad även för ett mycket grovt brott. Då säger jag: Jag undrar, om inte hcrr Gärde har låtit föra sig för långt av sina teoretiska spekulationer, ty när det gäller ett grovt brott, skulle det väl vara bra märkvärdigt, om inte åklagarmyndigheten till sin egen säkerhet lade hand på den misstänkte, och även när frågan sedermera skall underställas rättens prövning, kommer naturligtvis åklagarmakten att göra vad den kan för att bevisa, att det är
