Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 79
- Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) lämpligt, att personen skall häktas. Det blir inte på det sättet i det praktiska livet, att människor som gjort ett grovt brott få gå lösa. I det exempel, som herr Gärde tog, då två makar gemensamt sökt döden och den ene har tagit den andre av daga men själv misslyckats, är det inte så, att den som lever kvar, får gå lös och ledig. Nej, vi ha att alltjämt röra oss med fötterna på marken utan några teoretiska spekulationer. - Jag ser hela denna sak på det sättet: Vi ha ingen som helst anledning att sänka graderna för häktning, utan vi böra låta häktningen fortfarande vara vad den nu är och alltså stanna vid oatt man må häkta, om det gäller straffarbete. - Jag kan inte alls finna, att någon utsträckning av bestämmelsen under nuvarande förhållanden är påkallad. Jag förstår mycket väl, att tiden kan färga av sig; att man får strängare tänkesätt på grund av allt som händer och sker. Ur den synpunkten kan jag begripa, att en sådan här bestämmelse om frihetsstraff kommer till, men annars kan jag inte förstå vad som skett i det svenska samhället för att vi skola gå in för en sådan linje. När jag läser tidningen i dessa dagar, ser jag emellertid, att det finns tendenser i det svenska samhället till polisterror.
Jag tycker att riksdagens första kammare skall följa den andra och antaga reservationen. Det är den enda linje, som är riktig för närvarande. Vi ha icke behov av strängare linjer i detta samhälle, och jag yrkar alltså bifall till reservationen.
l detta anförande instämde herrar Anderberg och Branting.
Herr Siljeström: När herr Linder talar om att samhället är utsatt för polisterror, blandar han väl in saker, som inte ha med denna fråga att skaffa, ty herr Linder vet lika väl som jag, att enligt det föreliggande förslaget tillkommer häktningsrätten de svenska domstolarna, och herr Linder känner de svenska domstolarna lika väl som jag och vet lika väl som jag att där inte finns någon som helst anledning att misstänka polisterror. De svenska domstolarna skola nog, även med den makt de här skulle få, se till, att den enskildes rättssäkerhet väl tillvaratages. Herr Linder vet själv, att de svenska domstolarna icke komma att missbruka den rätt, som utskottet vill ge dem, då de pröva frågan om häktning när det kan misstänkas, att en person söker avvika eller undanröja bevisning, även om icke straffarbete kan följa på brottet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Linder: De svenska domstolarna skulle nog här få en ganska svår uppgift. I de-flesta fall kunna de väl knappast annat än följa av åklagaren framlagd bevisning. Har åklagaren anhållit och yrkat häktning, misstänker jag att domaren med eller mot sin vilja befinner sig i det predikamentet, att han har svårt för att jäva åklagarmakten. Han måste då hålla sig till det strängare förfarandet, vilket jag förstår, att herr Siljeström ville tala för. Men det vill inte jag.
Herr Branting: När herr Siljeström vädjade till vår respekt för de svenska domstolarna 1 detta sammanhang, så glömde han vad redan herr Schlyter påpekade, nämligen att en betydelsefull konsekvens a-v- den nu ifrågavarande häktningsbestammelsen är den därmed följande möjligheten till nnhållande. Beträffande anhallandena vet ju herr Siljeström lika väl som jag, att det inte är domstolarna som ha hand om kontrollen, utan att den handhas av andra myndigheter. - i
oeftersom jag kom att begära ordet, vill jag också fästa uppmärksamheten på ett argument, som herr Gärde anförde till förmån för propositionen. Han
