94 Nr 22. onsdagen den 10 juni 1042 a m.
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) Det bör vara nog sagt om detta. Min inställning till det nämnda fallet har gjort, att jag står på reservanternas sida i denna punkt. Med dessa ord yrkar jag, herr talman, bifall till reservationen.
Herr Engberg: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet än en gång, när jag hörde -på herr Siljeström, därför att det föreföll mig vara en så orimlig och hård, jag höll på att säga gammaltestamentlig uppfattning, som gick igenom hans anförande.
Det är ju ändock på det sättet, att den moderna straffrätten, såvitt en lekman kan bedöma, beflitar sig om att ta till ögonmärke att återföra den brottslige i samhällslivet, räta upp honom och resa upp honom och göra honom till en god och duglig medborgare.
Om en man i unga år utan att närmare ha reflekterat över vad-eden innebär och vad det är som ligger bakom formuleringen och utan att ha gjort sig förtrogen med det rent religiösa och moraliska som ligger bakom eden och det absolut förpliktande i den, alltså i ovetskap om allt detta har svurit falskt, men sedan h-ar -fått sitt straff och därefter har reflekterat och kommit att i moraliskt och religiöst avseende se eden med andra ögon, då frågar man sig: Är det rim och reson och i överensstämmelse med vanlig kristen åskådning att man skall tilldöma en sådan person ett slags evigt straff, bestående däri, att han inte mera skall kunna höras på ed? Antag att han, sedan han hörts på ed en andra gång, skulle befinnas ha svurit falskt igen. Ja, det blir så mycket värre för honom själv. Jag är inte jurist, men jag- föreställer mig, att om man andra resan begår mened, blir det väl ett mycket värre straff.
Jag fäste mig vid en annan sak. Det var en ärad talare, som menade att en sådan person, som en gång dömts för mened, ändå skulle duga som vittne. Mankan höra honom, men vad har han för värde som vittne? Om man går ut från, att han inte är trovärdig och att han inte kan höras på ed, blir det väl ändå ett sekunda vittne, som man då för i fält.
Jag måste säga att även jag skulle vara tilltalad av den, jag höll på att säga klarare, mera logiska linje, som herr andre vice talmannen presenterade, och om vilken såväl herr Gärde som herr Schlyter förenade sig. Men jag har å andra sidan inte kunnat komma ifrån, att för mig som lekman ligger det någonting rimligt i att, om man håller på att utreda, huruvida en person begått mened och denne står under allmänt åtal därför, vila på hanen. Det är visst i den romerska rätten -som det heter, att var och en skall betraktas som hederlig karl, tills motsatsen bevisats. Det må vara sant, men för praktiskt bondförstånd, om jag så får säga, ligger det nära till hands att resonera på detta sätt: Här står nu Andersson under allmänt åtal för mened, varför vi kunna vila på hanen och låta honom slippa svära, tills saken är utklarad. Det är så jag ser det, och det är därför som jag vidhåller vad jag -sade i mitt förra anförande, nämligen att j-ag förstår herr Mosessons reservation. Den är mänsklig och den är förnuftig och riktig.
Herr andre Vice talmannen: Herr talman! Även jag begärde ordet med anledning av herr Siljeströms anförande. Jag tycker hans ståndpunkt inte bara var gammaltestamentlig, utan även primitiv. -
Om jag förstod honom rätt, beskyllde han herr Schlyter för att med sin ståndpunkt vilja hålla menedarna om ryggen. Den anklagelsen faller väl- också på oss andra, som i det avseendet ha motsatt oss den gammaltestamenthga stånd: punkt, som herr Siljeström intagit. Jag tror att vem som helst som hört på debatten har fått klart för sig att vi, som ha motsatt oss den ståndpunkten, inte på något sätt ha velat hålla menedare om ryggen. Det finns ju andra för
