Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 97
- Förslag till rättegångsbalk. (Forts) såsom paragrafen är avfattad i herr Linnérs reservation, har liksom presumtionen blivit för att rätten skall överlåta vittnesförhöret åt parterna. - l
Nu upptogs denna fråga även av en annan talare på förmiddagen -1 dag, herr Siljeström, som gjorde gällande -att ledningen principiellt borde ligga 1 händerna på rätten, om jag inte missminner mig. Och jag tror det var han som drog fram såsom ett avskräckande exempel de historier, som vi läsa både i tidningar och i engelska romaner, om det korsförhör för vilket vittnen i England gemenligen utsättas av parternas advokater. Jag undrar, om det finns någon som tror att svenska dom-stolar skulle tolerera någonting sådant. Det ligger inte för oss att låta en person, därför att han är inkallad såsom vittne på den ena partens begäran, bli utsatt för hundsfotterande av den andra partens advokat. Oavsett om rätten har börjat med förhöret och sedan överlåtit åt en advokat att framställa frågor eller rätten låtit. advokaten börja och ställt sig själv i bakgrunden, är jag alldeles säker på att både herr Siljeström och jag och vilken annan ordförande i rätten som helst kommer att vaika över vittn-ets intresse och se till, att det inte blir någon snedvridning av vittnesförhöret. Men just såsom domare - och jag säger detta på grundav egen erfarenhet, ty jag har under den tid jag satt i häradsrätt regelbundet, försökt tillämpa den principen att överlämna åt parterna att höra vittnena i första hand - håller jag på att det skall vara en rättighet för oss att få sitta och lyssna till den bevisning, som genom parternas handhavande av bevismedlen kan föreläggas rätten. Det är för domstolen mycket bättre att få hålla sig litet i bakgrunden, att kunna sitt-a och noggrant överväga frågor och svar och objektivt bedöma vad som där kommer fram. Detta är för oss en mycket förmånligare ställning än om vi skola från början kliva in som en poliskommissarie i ett förhör och ständigt vara den agerand-e, ständigt framkasta en fråga, som vi skola ha ett svar på, ständigt löpa risken att parterna eller vittnena få en uppfattning av att vi såsom domare ha en viss inställning - det röja vi förr eller senare genom att på det sättet ständigt vara i elden.
Jag vill utbedja mig kammarens benägna beaktande av dessa synpunkter. J-ag tror attdet är till rättsskipningens båtnad, att domaren på det sättet håller sig lite-t i bakgrunden för att sedan med så mycket större pondus kunna verkställa prövningen av den förejbragta bevisningen.
Jag yrkar bifall, herr talman, till herr Linnérs reservation.
l herr Schlyters yttrande instämde herr andre rico talmarmeøz.
Herr Siljeström: Jag blev något förvånad över herr Schlyters uttalande, ty jag sade väl med anledning av herr Åkerbergs yttrande i dag ganska tydligt att jag principiellt anser att vittnena böra höras av parterna. Jag åberopade exemplet med de pinande korsförhören för att framhålla, att sådant icke behöver-befaras inför svenska domstolar. Sådant kunna vi nog komma till rätta med här.
Om herr Schlyter velat ägna utskottets utlåtande litet större uppmärksamhet, skulle han ha funnit att mitt namn står ganska nära hans eget bland dem, som instämt i herr Linnérs reservation. De äro endast skilda åt av herr Brantings.
- Jag har således ingenting annat att tillägga än att jag ber att få instämma 1 herr Schlyters anförande.
-Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber herr Siljeström om ursäkt för mitt misstag och är glad över att han intar denna ståndpunkt. Jag finner det vara Första kammarens protokoll 1942. Nr 22. - 7
