98 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.
Förslag till rättegångsbalk. (F orts.)
ett ytterligare stöd för reservationen, att en så erfaren häradshövding som herr Siljeström delar denna mening.
Herr Gärde: Såsom utskottets ordförande påpekade, föreligger inte nåflon stor skillnad i sak mellan utskottets och reservanternas ståndpunkter i dgtta fall. I utskottets förslag ställes vittnesförhöret, lett av rätten, i första rummet, men med rättens tillstånd kan förhöret få övertagas av parterna, under det att enligt reservationen vittnet skall höras av parterna, såvida rätten inte finner hinder däremot. I båda fallen blir det alltså föremål för prövning från rättens sida, huruvida vittnesförhöret skall ske genom rätten eller genom parterna. i
Frågan om huruvida vittnesförhör lämpligen bör ledas genom rätten eller genom parterna har livligt diskuterats både bland teoretici och bland praktiska jurister, och otvivelaktigt ha båda systemen sina förtjänster och sina olägenheter. Klart är nämligen att hörande av vittne genom parterna förutsätter att båda parterna äro företrädda av kunniga och erfarna ombud. Vittnesförhöret kräver i hög grad sin teknik och sin särskilda erfarenhet för att kunna leda till ett gott resultat. Ûm parterna i det avseendet icke äro fullt jämställda, bli lätt de upplysningar, som man får fram av vittnesmålet, ensidiga. Ligger den ena sidans ombud över i skicklighet i det avseendet, komma i främsta rummet de fakta fram, som gagna hans huvudman, under det att den andra sidans representant, som är svagare i denna konst, kommer till ett sämre resultat ur sin synpunkt sett. Förutsättningen för att förhör genom parterna skall leda till ett tillfredsställande resultat är nämligen, att det förhör, som ena parten företar med vittnet, kan kompletteras av ett förhör, lett -av den andra parten. I realiteten företagas alltså två vittnesförhör med samma person, ett av kärandens ombud och ett av svarandens ombud, och själva vittnesmålet är sammanfogat av dessa båda halvor. -
Utskottet har för sin del ansett att prövningen av huruvida ettvittnesförhör genom parterna är lämpligt bör läggas i rättens hand, med en kanske något vidare marginal än som förordasi reservationen. Särskilt under en övergångstid förefaller det vara av vikt att man här går fram med försiktighet. Målet är ju, vilken metod man än använder, att erhålla en så tillförlitlig vittnesutsaga som möjligt, och det förefaller, som om domstolen vore bäst i stånd att bedöma den saken. J ag tror nog inte att konservatismen på denna punkt skall leda till att inte partförhöret, när lämpliga förutsättningar finnas därför, så småningom arbetar sig fram. Att detta sker så småningom förefaller mig inte vara något fel, då man måste ställa ganska stora krav på att förutsättningar verkligen föreligga för att förhöret skall kunna leda till ett lyckligt resultat.
Vad som är av särskilt stor vikt vid vittnesförhöret är att vittnet får tillfälle att ge en såvitt möjligt opåverkad och sammanhängande berättelse över vad vittnet har iakttagit. Erfarenheten har nog visat, att förhör genom parterna lätt utvecklar sig till att så att säga eliminera bort denna del av vittnesförhöret och att det i stället tenderar till att bli en sammanställning av vissa konkreta frågor, på vilka vittnet har att svara ja eller nej. Den vittnespsykologiska forskningen har kommit till det resultatet, att vittnesmål, som avlagts efter detta schema, äro mindre värda ur sanningssynpunkt än de spontana utsagorna. Att få fram en spontan utsaga av vittnet med minsta möjliga ledning kräver mycket stor takt och erfarenhet, och man kan inte vänta att denna vana och erfarenhet är för handen hos vilka ombud som helst.
J ag tror således att det är att tillråda att på detta område gå fram med -en viss försiktighet, och det är därför, herr talman, som jag, utan att 1 principfrågan ha någon annan ståndpunkt än utskottets ordförande, ber att få yrka bifall till utskottets förslag på denna punkt.
