Onsdagen den 10 juni 1942 e. m Nr 22. 101
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) alla fall inte gälla några formella stadganden som ålägga domaren att leda vittnesförhöret. Det ligger, det vill jag gärna erkänna, i den nuvarande rättegångsordningens natur att så sker, men det är i alla fall inte direkt utsagt 1 rättegångsbalken. Ett faktum är ju att det svenska rättslivet för närvarande befinner sig i en utveckling som leder bort från den gamla praxis att vittnesförhören leda.s av domaren. Det är i denna sig utvecklande situation som nu den nya, moderna processlagen skulle komma med ett formellt huvudstadgande, att vittnesförhöret skall ledas av rätten. -
Herr Gärde gör nu en anmärkning som jag tillåter mig att svara på. Det är givet att det finns möjligheter för domaren, såsom herr Gärde påpekar, att överlämna vittnesförhöret till parterna. Men huvudstadgandet, det principiellt avgörande stadgandet, blir dock enligt utskottsförslaget att vittnesförhöret skall åeciåšis av rätten. Detta innebär enligt mitt sätt att se uppenbarligen ett steg
a åt.
Slutligen vill jag också framhålla en synpunkt beträffande omedelbarheten. Det betonas ju från alla håll att ett den nya processen kännetecknande företräde är just det omedelbara, spontana framläggandet av saken. Det är klart att ett vittnesförhör som ledes av en domare, vilken måhända inte är riktigt inne i saken, blir till men just för omedelbarheten. Vittnets svar komma spontant på frågor av den som känner till saken. Den, som är inne i sakan, kan hämta ut ur vittnet vad han vet, men däremot kommer vittnet att känna sig besvärat och främmande och ge långt ifrån omedelbara svar på frågor av domaren, vilken som sagt står mer eller mindre främmande för saken.
Av dessa skäl och för övrigt på de grunder, som förut blivit anförda, ber även jag att få yrka bifall till herr Linnérs reservation.
Häri instämde herr Sandström.
Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag vill gärna erkänna, att jag haft stora sympatier för det förslag som reservanterna framfört. Under den preliminära utskottsbehandlingen har jag dock röstat för utskottsmajoritetens linje. Jag skall med några få ord be att få klargöra varför jag gjort det.
Enligt min mening förutsätter, som herr Gärde redan sagt, förhörsledningens överlämnande till parterna, att parterna äro jämställda med varandra. En sådan jämställdhet kommer inte att förefinnas enligt den rättegångsbalk vi nu äro i färd att antaga. Såvitt jag kan se förutsätter den anordning, som reservanterna föreslagit, att advokattvånget genomföres. För min del har jag inte kunnat acceptera advokattvånget, och jag har ansett konsekvensen bjuda-, att jag inte heller accepterar detta förslag. Jag har självfallet också den uppfattningen, att när riksdagen sagt nej till advokattvånget, kan riksdagen inte gärna acceptera den reservation som föreligger beträffande förhörsledningen. Det synes mig nämligen självklart, att så länge som man upprätthåller rätten för den rättssökande eller den som eljest förekommer vid rätten att själv föra sin talan eller anlita en lekman, kommer det att bli en sådan brist på jämställdhet mellan parterna, att det rimligen inte går att upprätthålla en förhörsmetod liknande den som förekommer i andra länder.
Det förslag- som Kungl. Maj:t och utskottet stannat för medger i varje fall domaren möjlighet att lämna förhörsledningen åt parterna, när han finner parterna vara jämställda med varandra. I annat fall kan han behålla den själv. Det sägs, att det inte i händelse av reservationens godkännande finns någon som-helst risk för missförhållanden på detta område här i landet. Det skulle aldrig kunna tänkas, att man här 1 landet skulle kunna få korsförhör av det slag, som förekommer 1 utlandet och som skildrats i press och litteratur. Jag
