Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/662

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

102 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

skulle tro, att det i allmänhet inte ligger för svensken med korsförhör av detta slag. Men det finns säkerligen en och annan svensk domare, som kommer att släppa ifrån sig litet för mycket av ledningen, om det utan vidare fastslås i lagstiftningen, att förhörsledningen skall i princip ligga hos parterna själva. Jag har då ansett det vara tryggast .att åtminstone som en övergångsform ta den anordning, som är föreslagen i propositionen och som utskottet också stannat för. Det kan hända att det så småningom kan utbilda sig en praxis på allt fler och fler håll här i landet, som kan leda till att man över lag får en annan ordning. Så länge emellertid förhållandena äro som de .för närvarande äro, och så länge vi inte vilja införa advokattvånget och därmed införa jämställdhet mellan parterna, anser jag försiktigheten bjuda att inte heller acceptera denna reservation. Jag kommer därför för min del att rösta för utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När man lyssnar till denna debatt, gör man den reflexionen, att här endast talas om parterna och domarna. Det talas inte om vittnena och deras ställning i en rättegång. Under den rätt långa tid som jag har varit nämndeman, har jag många gånger upprörts över att parter och ombud eller biträden åt parter ha skött vittnesförhör på ett sådant sätt, att det har varit fullständigt upprörande. Frågor framställas till vittnena i en sådan form, att man lägger svaret i munnen på dem. Domaren får då ofta avbryta den part som gör detta. Vidare framställas frågor, som inte vittnena kunna begripa eller besvara. Därför är det enligt min mening av utomordentlig vikt, att domaren i första hand övervakar vittnesförhöret, så att vittnena bli säkerställda för sådana missbruk av förhörsrätten.

Utskottsmajoritetens förslag innebär en sådan garanti. Det primära i detta förslag .är att domaren skall leda vittnesförhöret. Men han kan även överlåta det åt parterna. Enligt min uppfattning måste parterna, för den händelse det anförtros dem att leda vittnesförhöret, göra detta på ett sådant sätt, att inte domaren finner sig föranlåten att- begagna sin primära rätt att förhöra vittnena. J ag är livligt övertygad om att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att vittnesförhöret kommer att överflyttas på parterna i alla de fall, då parterna lämpligen böra få höra vittnena. Särskilt med tanke på domarnas ökade arbetsbörda och de synpunkter, som herr Linnér nyss framhöll angåe-nde domarnas ställning i den nya rättegångsordningen, blir det nödvändigt att domaren överlåter förhöret åt parterna. Domaren bör einellertid vara skyldig att grundligt övervaka att inte några övergrepp ske mot vittnena. Detta gäller särskilt vittnen, som kanske aldrig tidigare uppträtt inför rätta. De äro därför ganska bortkomna, och en part som är hänsynslös kan utnyttja en sådan situation till skada för själva vittnesförhöret och naturligtvis även till nackdel för vittnena och vittnesförhörets resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Justitieministern gjorde mig en alltför stor ära, när han angav mig såsom exponent för domarekåren. Jag har varit. med om ett flertal diskussioner om föreliggande spörsmål, och det har varit mycket sällsynt, att någon domare har delat min mening. I. allmänhet äro domarna invuxna i sina gamla vanor och ha den föreställningen, att det inte är möjoligt med något annat system än att de själva leda förhöret. Detta må också vara en ursäkt till att jag nyss såsom självklart utgick från, att herr Siljeström hade en annan mening än jag.

J ustitieministern sade, att jag sett denna fråga ur domarens synpunktä Det kunde låta som om det var någon bekvämlighetssynpunkt för nßig sasom