Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 113
Förslag till rättegångsbalk. (F-orts.) fängelse, vilket inte räknas såsom straff. Så tänker och känner emellertid inte den dömde; han tycker att han liar klagat sig till ett strängare straff.
Gäller detta - att någon sålunda kan komma att klaga sig till ett strängare straff - i fråga om ungdomar, så kommer det naturligtvis i ännu högre grad att gälla beträffande de s. k. 5:6-orna, d. v. s. personer, som anses mindre tillräkneliga och som på grund därav fått nedsatt straff i underrätten. Om en sådan klagar hfos hovrätten för att få strafflindring, kan liädanefter hovrätten i .stället säga: »Nej, min vän, ni skall inte få de där månadernas fängelse eller straffarbete, ni skall i stället interneras på obetämd tid i en säkerhetsanstalt» En s. k. återfallsförbrytare, som tycker att han har blivit väl strängt bedömd av underrätten och försöker få litet mildare straff, kan i hovrätten få det beskedet att han i stället skall interneras på en säkerhetsanstalt, kanske i realiteten på livstid! -
Denna nyordning är enligt mitt sätt att se ganska upprörande. I varje fall är det en alldeles bestämd inkonsekvens, när man börjar så ståtligt i paragrafen med att förklara, att hovrätten på den tilltalades egen talan inte må kunna skärpa straff, men sedan fortsätter paragrafen på ett sätt, som i alla fall möjliggör väsentliga straffskärpningar. Jag tror att denna paragraf kommer att spela en ganska stor roll i praktiken, och jag vill därför tillåta mig att fästa kamm-arens särskilda uppmärksamhet vid densamma.
Kanske jag också får framhålla en annan synpunkt, som, låt vara att den är
litet yrkesbetonad, i alla fall kan vara värd att nämna. Jag föreställer mig
det fallet, att någon har blivit dömd av underrätten till ett bestämt frihetsstraff. Han har haft sin försvarare, sitt rättegångsbiträde, och så frågar han denne: »Nå, skall jag överklaga utslaget?» Då måste biträdet kanske svara honom: »Om överklagar, så riskerar ni att i stället komma på en interneringsanstalt» Ar det fråga om en ungdomsförbrytare, måste försvararen ge beskedet, att klaganden riskerar att komma i ungdomsfängelse. Detta kommer naturligtvis att avskräcka vederbörande från att klaga.
Detta sätt att i brottmål skrämma de dömd-a från att anföra besvär, är ett nytt påhitt, som jag inte kan godkänna. Jag kan inte se någon ann-an förklaring till bestämmelsen i denna paragraf, än att de jurister som fört fram institutionerna ungd-omsfängelse och internering i säkerhetsanstalt, ha en så varm uppskattning av dessa institut, att de inte kunna förmå sig till. att medge, att det i alla fall blir en försäinring för den dömde, om han får sitt begränsade frihetsstraff förändrat till internering eller ungdomsfängelse.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande reservationen.
Herr Gärde: Herr talman! Det är inte alldeles så som herr Branting gjorde gällande, att förslaget på denna punkt innehåller någon större nyhet. Den till sina konturer mycket obestämda regeln om nulla reformatio in pejus torde redan tidigare ha av domstolarna tillämpats i viss utsträckning. Särskilt ha i val mellan olika reaktionsformer domstolarna ansett sig äga en viss frihet. Sålunda torde exempel ej saknas att en person, som dömts till straffarbete och klagat över domen, av högre rätt fått straffet utbytt mot internering. -Herr Branting åsyftade väl närmast då han talade om upphovsmännen till instituten ungdomsfängelse och internering i säkerhetsanstalt, utskottets ordförande herr Schlyter. Jag måste fritaga honom från ansvaret för formuleringen av denna paragraf. I de delar varom nu är fråga har den utgått fran processlagberedningen, och den har i viss mån stött sig på den rättstillämpning, som redan nu föreligger på denna punkt. I detta sammanhang ma erinrasnattfegeln om nulla reforntati? in pejus upphävts i det nya förslaget till forman för den tilltalade. Om åklagaren fullföljer talan under yr Försla kammarens protokoll 1942. Nr 22. 8
