Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/676

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

116 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,

Förslag till rättegångsbalk. (Forts)

Den nu föreslagna fullföljdsanordningen liar emellertid det principiella felet, att den icke reglerar måltillförseln till högsta domstolen efter objektivt klara regler, lika för alla, utan i stället lägger i domstolens egen hand att öppna eller sluta slussarna för tillströmningen av mål. Jag delar herr Linders motvilja mot den anordningen, att tre justitieråd skola. avgöra huruvida anledning förekommer till ändring i hovrätts dom, utan att likväl döma i saken. Det ar ju en ganska egendomlig personlighetsklyvning, som man här förutsätter hos denna prövningsinstans i högsta domstolen. Justitieråden i fråga ställas inför den frågan, huruvida de själva jämte ytterligare ett par kolleger, om de skulle döma i saken, skulle göra en ändring eller inte i hovrättens dom. En sådan anordning förekommer inte på något annat område, såvitt jag vet. Man må föreställa sig, hur egendomlig en sådan regel skulle vara t. ex. beträffande administrativa besvärsmål, för att få klart för sig, vad det här gäller. Man kan tänka sig hur det skulle vara, om man ibland skulle ha möjlighet att hos Konungen överklaga Konungens befallningshavandes beslut i någon fråga men ibland inte, beroende på i fall några herrar i det ena eller andra departementet hade anledning anta, att det skulle bli ändring i saken eller inte.

Jag har tillåtit mig att i min reservation nämna några av de lösningar för begränsandet av högsta domstolens arbetsbörda, som kunna förekomma. En utväg är att man företar en försiktig utökning av justitierådens antal, en annan är att organisera arbetet i högsta domstolen bättre. En tredje metod är naturligtvis den att man ändrar regeringsformen. Dess bestämmelser angående högsta, domstolens domförhet innehålla ju, att högsta domstolen icke må avkunna dom utan att fem justitieråd delta i beslutet eller fyra, när de äro ense. Om man nu ändrar regeringsformens ifrågavarande bestämmelse, så att tre justitieråd få möjlighet att avkunna en rättsgiltig dom genom att enhälligt fastställa en hovrättsdom skulle en sådan regel knappast kunna möta några verkliga betänkligheter. I sa fall fick man en verklig högstadomstolsdom i alla de 70 procent av fullföljda mål, där man nu avser att, i stället för dom, endast meddela ett avslag på en fullföljdsansökan. Det vore yäsentligen att föredra, att-högsta domstolen i dessa fall meddelade en rättskraftig och auktoritativ dom i stället för detta konstiga mellanting, som det vägrade prövningstillståndet kommer att utgöra.

Jag erinrar också om att man på detta sätt får två olika slags fastställelse av hovrätternas domar. Man får en sorts fastställande, som- består 1 att eii domför högsta domstol har prövat hovrättens dom och kommit till det slutet, att hovrättens dom skall stå fast. Men så får man också ett fastställande, som ser ut på det sättet, att en icke domför avdelning i högsta domstolen har prövat ansökan om rätten att få saken undersökt av högsta domstolen, men avslagit denna ansökan, varför hovrättens dom står fast. Det blir ett mera kvalificerat fastställande av hovrätts dom och ett mindre kvalificerat. i -

l realiteten måste det bli på det sättet, att den part, som söker prövningstillstånd hos högsta domstolen, måste i sin prövningsansökan lägga upp hela inålet på samma sätt som han för närvarande måste göra, när han anför besvar eller söker revision. Han måste utveckla sin talan med hela den -vidlyftigh-et som kräves för att högsta domstolen skall kunna bedöma, huruvida, skäl till omprövning av saken föreligga eller inte. Detta blir i framtiden sa mycket mer nödvändigt, som protokollen i målet komma att vara mycket kortfattad? och i varje fall icke innehålla någonting angående parternas syn på det rattsliga läget i saken. Protokollen komma inte att ge tillfyllestgorande ledning för bedömande av frågan om prövningstillstånd bör meddelas eller inte. Sålunda blir det i verkligheten nästan ingen skillnad alls emellan en ansokan om PTOY ningstillstånd och det nuvarande besvärs- eller revisionssystemet, vare sig beträffande innehållet eller beträffande kostnaderna. Parten och hans ombud