Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22. 117
Förslag till rättegångsbalk. (Forts) få göra sig lika mycket besvär, och parten ådrar sig lika mycket kostnader som nu, men sedan får han ändå icke någon dom från högsta domstolen, utan i 70 procent av fallen får han bara det beskedet, att högsta donistoleii inte har prövat hans sak! Att detta är en otillfredsställande ordning synes mig ligga i öppen dag.
Jag kan inte underlåta att se denna fråga också i sammanhang med den fortgående ökningen av antalet hovrätter. Nu äro vi iippe i sex hovrätter. Det betyder således sex olika slutinstanser för en mängd niål. som för iiärvarande kunna få ett samlande bedömande i högsta domstolen. Det synes mig klart. att ju mer hovrätternas antal sväller ut, desto mer ökar behovet av en överinstans.
Herr talman! Här ha vi enligt mitt sätt att se en av de allra viktigaste punkterna. i den föreliggande rättegångsreformeii. Man har här lagt fram ett förslag till lösning av det problemet, hur man skall begränsa högsta domstolens arbetsbörda. I det avseendet är förslaget mycket effektivt. Det kommer att alldeles oerhört begränsa högsta domstolens arbetsbörda. Men frågan har ju andra aspekter än denna! Det gäller väl här någonting mer än att bara begränsa högsta domstolens arbetsbörda, det gäller hela frågan om möjligheten att få en sak prövad av högsta domstolen. Och i det avseendet. finner jag inte, att man liar funnit på en lycklig lösning.
Jag har därför tillåtit mig att reservationsvis yrka en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om nytt förslag beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen. Jag ber att få yrka bifall till denna reservation, herr talman, med den lilla ändringen att de i reservationen angivna paragraferna i tredje kapitlet utgå.
Herr Schlyter: Herr talman! Vid alla diskuterade åtgärder för att hålla högsta domstolens arbetsinängd inom sådana gränser, att domstolen blir skickad att fullgöra sin viktiga uppgift att vara en vårdare av rättsenheten i landet, äro alltid större eller mindre olägenheter häftade, och det är mycket lätt att visa upp dessa. Man måste emellertid vid diskussionen av dem alltid se- till, vad. som ligger i den andra vågslrålen, vad man har att välja emellan. Vidtar man inte dessa åtgärder, återstår det alternativet att fortsätta och öka högsta domstol-ens nuinerär till den grad, att domstolen inte längre blir funktionsduglig. Herr Branting har inte med ett enda ord gått in på detta senare spörsmål eller försökt ge anvisning på någon annan åtgärd än den nu föreslagna, som skulle kunna ha en liknande effekt.
Härtill kommer den rent formella synpunkt, som herr Branting själv erinrade om i början av sitt anförande, att kammaren förut i dag har godkänt ett par paragrafer i tredje kapitlet, som stå i sådant int-iint samband med de nu föredragna paragraferna, att man antingen måste upphäva dem alla eller också inte avskaffa någon av dem. Man kan alltså säga, att första kammaren redan har tagit ståndpunkt till denna sak genom att godkänna de ifrågavarande sjätte och sjunde paragraferna i tredje kapitlet.
På de skäl; som jag nu har anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr -Branting: Jag ber att å ändra mitt yrkande till ett enkelt instämmande 1 herr Linders reservation, vilken 1 sak är av samma innebörd som min.
- Sedan överläggningcn ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att 1 avseende på den nu ifrågavarande paragrafen yrkats dels att densamma skulle godkännas, dels ock, av herr Lnzder, att riksdagen, med avslag å. 54
