Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/698

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

18 Nr 23. Lördagen den 13 juni 1942.

Ang. fortsatt statsgarantz för exportkredrii. (Forts.) dagen att icke godkänna regeringens förslag rörande denna exportkreditgaranti eller att sänka det belopp, som regeringen har föreslagit. För min personliga del sätter jag i fråga, om inte i detta sammanhang en politisk demonstration skulle vara till nytta. Detta kunde mycket väl tänkas med anledning av en rad omständigheter som jag inte här skall gå in på, ty då skulle jag komma att röra mig på gränserna till vad ämnet i och för sig omfattar. Med hänsyn till allmänt kända omständigheter under senare tider kanske en viss demonstration av politisk karaktär rörande denna exportkreditgaranti kunde vara till nytta för Sverige. Men jag har inte alls föreställt mig, att här i riksdagen någon anslutning till en dylik tanke kunde påräknas, och vi ha inte heller i vår motion avsett, att här skulle göras någon politisk demonstration. Vid ett tidigare tillfälle, då det gällde en exportkreditgaranti på, om jag inte minns fel, 100 miljoner kronor till ett annat land, gjorde riksdagen en demonstration, vilken bedömdes såsom en utrikespolitisk demonstration. Emellertid tror jag inte att man skall diskutera lämpligheten eller olämpligheten av en dylik demonstration. Jag vill i stället anföra några ekonomiska synpunkter, och vi motionärer ha också yrkat en ändring i regeringens förslag av hänsyn till Sveriges ekonomiska förhållanden.

Det är ett par synpunkter som utskottet inte har beaktat, som göra de ekonomiska konsekvenserna av detta förslag betydligt större än vad som framgår av siffran 300 miljoner kronor, som exportkreditgarantien omfattar. Man måste se på den utveckling, som har skett i prisförhållandena i Tyskland och Sverige rörande exporterade respektive importerade varor. Det är en för Sveriges vidkommande ytterligt oförmånlig utveckling rent ekonomiskt sett som har skett. För de varor vi exportera till Tyskland få vi jämförelsevis mycket mindre än vad Tyskland får för de varor Tyskland exporterar till Sverige. Vi ha för det första ett ogynnsamt valutaförhållande. För närvarande noteras den tyska riksmarken i 168 kronor, medan den 1930 noterades i 88: 92 kronor. Efter den svenska kronans nedskrivning, om jag inte minns fel år 1931, har en fortsatt ogynnsam förskjutning skett i valutabalansen, så att riksmarken från att 1935 ha varit noterad i 135: 28 nu noteras i som jag nyss nämnde 168 kronor. Men det är inte det väsentligaste.

Det väsentliga är att de tyska varor, som vi erhålla för vissa angivna summor, minska ivolym, eller omvänt om man vill säga på det sättet, för samma volym tyska varor få vi betala åtskilligt mera i svenska kronor än tidigare, under det att utvecklingen för svenska varor på intet sätt är jämförlig. Jag skall anföra ett par siffror. Omedelbart före krigsutbrottet år 1939 utgjorde importprisindex 109 och exportprisindex 114. I april 1942 - de senaste siffror som äro tillgängliga - var index beträffande importpriserna 263, medan exportprisindex endast utgjorde 186. Det är alltså en ökning i importpriserna från 1939 på 141 procent, under det att ökningen på exportprisområdet endast är 63 procent. Ur rent ekonomisk synpunkt blir det således allt ogynnsamniare för Sverige att handla med utlandet. Om vi reducera det a-llmäniia index till att endast gälla Tyskland, få vi vid en genomsnittsberäkning av indexpriserna betala 2-11 kronor för en viss varumängd, för vilken Tyskland endast betalar 163 kronor. Det skulle kunna anföras en rad sådana siffror till bevis för hur ekonomiskt ofördelaktigt utrikeshandeln för närvarande är reglerad. Det är nödvändigt att ta hänsyn härtill, då man skall ta ståndpunkt till regeringens förslag om en så lcraftig ökning av exportkreditgarantien till Tyskland som från 100 miljoner kronor, vilket tidigare var gällande, till 300 miljoner kronor. För att ytterligare belysa ofördelaktigheten skall jag bara ta en enda siffra. Jag vill inte tynga mitt anförande med alltför mycket siffror, men jag kan