Lördagen den 13 juni 1942. Ni 23. 19
Ang. fortsatt slsatsf/aravzti för exportkredit. (Fort-s.) nämna, att den mycket viktiga importvaran ångkol år 1939 kostade oss 23: lg kronor att köpa av Tyskland men redan i fjol betingade ett pris av 50 kronor, enligt vad bränslekommissionen har noterat. Det finns andra iiödvändiga importprodukter, vilkas prisstegring är lika oroväckande. Vvestfalisk gjuterikoks har stigit i pris från 33: 20 kronor till 74 kronor under den period, som jag nämnde.
Jag har, herr talman, bara velat ge några strödda och med siffror belysta exempel på hur dåliga affärer vi för närvarande göra. Jag har gjort det därför att då måste logiskt den frågan ställas: Ar det förmånligt att utvidga den för Sverige ytterst ofördelaktiga affärsomsättningen genom att följa regeringen och öka exportkreditgarantien från 100 till 300 miljoner kronor? Utskottet har varit ytterligt betänksamt. Jag har knappast läst ett betänkande frå-n statsutskottet, vari yrkat-s bifall till ett regeringsförslag, där man i motiveringen tagit ett så påtagligt avstånd från regeringsförslaget. Utskottet har varit surt som ättika och säger efter att bildligt talat ha skakat på huvudet, att utskottet inte har velat motsätta sig Kungl. Maj:s föreliggande förslag.
Utskottet har anfört ytterligare en omständighet, varför man egentligen, borde motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag, nämligen att det förekommer en omfattande kreditgivning från enskilda exportörer, vilken måste medföra en ännu ïneria djupgående försämring av den svenska ekonomien i förhållande till utan et.
En synpunkt till, herr talman, vill jag anföra. Det är frågan, när Sverige skall få betalt för alla dessa krediter. Det är nog inte att gå utöver befogenheten rörande varsamhet i utrikespolitiska ting, om jag säger, att utsikterna för Sverige att få betalt sjunka ungefär i samma tempo som priserna stegras på de importerade varor, som vi skaffa oss från Tyskland.
Det finns alltså såvitt jag förstår inte något ur svensk synpunkt bärande skäl som talar för att man skulle *bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Det är tvärtom med hänsyn till de ekonomiska förhållanden, som jag har anfört, skäl att inte bifalla förslaget.
Jag vet mycket väl vad som kommer -att invändas, och jag förstår också, varför statsutskottet har intagit denna sin ståndpunkt. Det är, att vi äro avskurna från handeln västerut och därför tvungna att köpa vissa nödvändighetsvaror från Tyskland. Vi äro tvungna att köpa kol från Tyskland, om det kostar 50* eller 74, ja, också om det kostar 174 kronor, för att bara tala om den varan.
Då uppstår spörsmålet, om Sverige inte kan få de nödvändiga varor Sverige behöver från Tyskland utan att betala så fantastiskt som vi få göra, inte bara med hänsyn till prisnivån utan överhuvud taget med hänsyn till Sveriges ekonomi. Jag tror att det kunde vara möjligt, men naturligtvis rör man sig här på ett område, som ligger under hemligstämpel, och man har därför inte några fakta att lägga på bordet. Men det förefaller mig märkligt, om Sveriges handelspolitiska ställning gentemot Tyskland skulle ha blivit så ytterligt svag, att Sverige måste godtaga praktiskt taget vilka villkor som helst som resas från tysk sida. Därpå kunna väl ytterst få ge ett klart svar. Handelsminis -tern kan naturligtvis tala om för oss, hur det förhåller sig, men förmodligen
äro förhållandena sådana att han känner sig förhindrad att ge de upplysningar som för riksdagen här skulle vara av värde. Men för oss lekmän, soni inte ha tillfälle att sätta oss in i dessa inre förhållanden, förefaller det, som om Sverige icke skulle ha kommit i ett så ytterligt ogynnsamt liandelspolitislzt läge att man behövde godtaga dessa dåliga villkor och dessutom uppträda så generöst som regeringen i detta fall gör. .
