Onsdagen den 29 april 1942. Nr 16. 33
Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts) erkänna - framförda från något håll inoåri utsckitiietgtsoßh det Skllålß Jll lnte m de hade kunnat komma un er u s o övervägan e.- - halššilillfiaiiirosiljeström nu säger, att något praktiskt behov av en ändring inte föreligger så är det ju ett påstående, som står i strid mot allmänt omvittnade förhållanden. Han påstod till min förvåning, att denna motion inte åsyftar att tillgodose något praktiskt behov, utan att den syftade till att rubba äktenskapets helgd och familjens enhet. Det händer illiland, att dethifrågtaiättïls, re, när vi skola röva männis ors uppsåt oc sy n, a illålåuiitiitit: fliriiiiiålgllaiiin i det avseendet. Iått herr Siljeström har kunnat så genomtränga nëotionärernas syfte, att han vågar tillvita dem detta, det måste jag änna örvånar mi . - -
efldenna tanke, att det skulle vara tillåtet för en kvinna, som gifter sig, att behålla sitt eget namn, hävdades, såsom framgår av utskottets utlåtande, redan när det 1920 var fråga om att införa dendbestammlælalšeadä har galller (ii svensk civillag. Förut fanns den nämligen ej. en är a a in en sa av vimnen eström försöker öra ällande. Den är inte mera hävdvunnen åiikåtzstollågllfefsltäsrililiiielsen är så ung-iom fgrån 192-(-). När det då var fråga omuatt antaga en ny giftermålsbalk utgjorde detta sporsmal en detalj i- det da foreliggande förslaget. Det var väckt en motion av herr Hellberg 1 första kammaren om rätt för gift kvinna att behålla det namn hon hade före äktenskapet. Jag har just nu suttit och läst igenom den debatt, som då fördes här i kammaren. Jag minnes emellertid den diskussionen mycket väl, eftersom jag var medlem av kammaren redan då, för 22 år sedan. Herr Hellberg säger bl. a.: »För min del anser jag, som jag i motionen sagt: att bibehålla det -namn, manen gång fått, bör vara vars och ens, varje kvinnas liksom också varje mans, rättighet. Det har varit så hittills, och det bör så förbli". När utskottet i sin allmänna motivering kslå varmïthâvidar, ätt:nl llišustril: bör rådå iilver sin! egegidoiši, då t cker jag ver igen, a e me s ä an rävas, a on oc så ör å. rådayöver sitt namn» En annan talare, herr Reuterskiöld, yttrade:- »Då lagförsàlaget upišenbarlågein bygigerhpå, aït hustliiun skall llrunäa 231m självförsåir; jan e, och, e ter va et oc så ar sa s, vi uppmun ra är , så synes e mig, att i sådana fall, där hon före äktenskapet verkligen varit självförsörjande och under sitt dåvarande namn verkligen vunnit till exempel ett klientel, där det är fråga därom, eller blivit på visst sätt känd, vare sig som stadsfullmäktig eller på annat sätt, så finnes det intet skäl, när hon sedan gifter sig, att hon skall bli obekant genom att taga sin kanske obekante mans namn»
När första kammaren vid detta tillfälle, för 22 år sedan, röstade om denna sak, så antog den propositionen med 53 röster mot 51. Så tveksam var kammaren då om att införa denna nya princip. Hade en enda röst fallit annorlunda, hade lagen kanske inte blivit antagen.
Det förefaller mig därför, som om denna bestämmelse inte har den stora helgd, att det kan anses vara så förgripligt att ifrågasätta en utredning, huruvida det inte skulle vara praktiskt att tillåta kvinna att även lagligen behålla ett namn, som lagutskottet på den tiden anvisade henne att utan stöd av lagen beg-ägna sig av. f
err talman, oppositionen rån utskottets ärade ledamot kom litet överraskande, och jag har endast med dessa enkla repliker velat motivera ett yrkande om bifall till utskottets förslag. -
Herr Linderot: Herr talman! Jag tror inte, att de synpunkter herr Siljeström framfört i den här frågan böra få bli motsagda endast med vad herr Schlyter har anfört. Enligt min mening framträder i herr Siljeströms ståndpunkt en
Första kammarens protokoll 191,2. Nr 16, 3
