34 Nr 16. Onsdagen den 29 april 1942.
Om rätt för hustru att bära eget släktnamn. (Forts.) åskådning, som man icke bör låta på något sätt göra sig gällande. Den strider mot senare århundradens uppfattningar om kvinnans människovärde.
Det är ju så här i Sverige, att kvinna vid giftermålet inte bara får mannens namn, utan för den händelse mannen har någon titel, så skall hon ofta nog ha mannens titel också. Detta hör till sådant, där vi svenskar bruka driva litet skoj med oss själva. Det är ju så, att en kvinna, som gifter sig med en amiral, blir amiralska, och på samma sätt i andra yrken: hon blir doktorinna och veterinärska, och kanske det rent av är någon, som kallar sig för riksdagsmanska - det vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig, om så vore fallet. Det där hör ju inte precis till släktnamnsfrågan, men det uttrycker samma mentalitet, nämligen att kvinnan skall ställas såsom något alldeles opersonligt vid mannens sida inom äktenskapet. Och det är inte så moraliskt eller så viktigt för äktenskapets helgd, som herr Siljeström föreställer sig. Denna äktenskapets helgd, i den mening herr Siljeström företrädde densamma, det är den helgd, som grundlades i gamla Mose lag, och visserligen fanns det i den gamla mosaiska lagen vissa regler, som nog kunna gälla än i dag, och våra lagmän och domare här i Sverige hämta kanske ur Mose lags bestämmelser mycken kraft till att bedöma hur det bör vara. Men det betraktelsesätt på kvinnan, som kommit till uttryck i Mose lag, tycker jag vi böra lämna såsom föråldrat. I Mose lag sades t. ex.: »Du skall icke hava lust till din nästas hustru eller hans oxe eller åsna eller något annat, som honom tillhörer». Det fingo vi lära oss i skolan ännu medan jag gick i folkskolan, och jag förmodar, att man lär det än i dag. Men att ha det som något rättesnöre för betraktelsesättet när det gäller kvinnans ställning i familjen och i hemmet, tror jag inte är att rekommendera. Detta att jämföra kvinnan i familjen och i äktenskapet med andra mannens tillhörigheter såsom oxe, åsna, husgeråd o. s. v., vill inte modernt folk vara med om, och att kvinnorna här med så djupt sedligt patos, som brukar framträda exempelvis i Fredrika-Bremer-förbundet, kämpa för sin människorätt, det borde väl ändå kunna något lugna farhågorna hos dem, som tro, att familjens helgd och äktenskapets bestånd o. s. v. skulle hotas av att en kvinna får lov att behålla sin personlighet även om hon gifter sig. i
Herr talman! Jag hade inte beräknat att taga ordet i denna fråga. Jag får säga som herr Schlyter, att jag blev rätt överraskad. Men jag tror inte det skulle ha varit lyckosamt, om här i första kammaren så oerhört nedsättande uttalanden som herr Siljeströms om kvinnans rätt att vara en med mannen jämbördig människa fått stå oemotsagda. Jag tror ju inte, att han själv vill på något sätt nedsätta kvinnan. Jag är övertygad om att han kanske tvärtom vill högt värdera kvinnan såsom maka i äktenskapet och såsom moder, men i realiteten innebära dessa synpunkter, som förts fram, en förolämpning mot kvinnan i fråga om hennes mänskliga rättigheter, och därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Brandt: Herr talman! Jag får säga i likhet med de bägge föregående talarna, att man inte hade väntat sig den opposition, som här kommit fram från herr Siljeströms sida. Det är inte så ofta något muntrande förekommer här i kammaren, och det hade verkligen varit skada att inte få vara med på ett hörn och se så många säkra män sluta upp bakom herr Siljeström och de synpunkter han gjorde sig till talesman för. Liksom herr Siljeström mena väl alla dessa herrar att hemmets grundvalar skola råka i gungning om detta ändringsförslag godkännes.
Utskottets ordförande har redan erinrat om att det här gäller en mycket ung l-agbestämmelse. Det förvånade mig verkligen, att en häradshövding kan tala
