Onsdagen den 29 april 1942. Nr 16. 45
Ang. statsbidraget till hushållningssällskapeøzs kliniska tuberkulosbekämpande. (Forts)
Jag skall icke ingå på en kritisk granskning av dessa grunder för att icke trötta kammaren, men jag ber att få påpeka jordbruksutskottets osäkerhet i sin motivering för avslag även på denna motion. Utskottet förnekar icke svårigheterna i samband med avvecklandet av den berörda verksamheten och ger vissa anvisningar för deras avhjälpande. Sålunda föreslås sammanslagning av närliggande hushållningssällskaps kamporganisationer, att verksamheten i vissa fall övertages av medicinalstyrelsen, samt att åt sådana hushållningssällskap, för vilka nedläggandet av verksamheten med kliniskt tuberkulosbekämpande medfört alldeles särskilt höga kostnader, överväges ersättning i annan form, vilket då borde prövas från fall till fall.
Allt detta, herr talman, synes mig tala för behovet av en utredning av dessa kinkiga frågor, varför jag tillåter mig att yrka bifall till den nu behandlade delen av föreliggande motion.
Herr llannerskantz: Herr talman! När man började med bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen, använde man i allmänhet den kliniska metoden för att få tag i de smittofarliga djuren och kunna slå. ut dem. Ju längre man hunnit med arbetet på detta område, desto mer framträder nödvändigheten av att komma över till tuberkulinmetoden i syfte att få tag i alla djur, som äro behäftade med tuberkulos. Då blir till slut läget sådant inom ett län eller ett hushållningssällskapsområde, där man tillämpat den ostertagska metoden tillräckligt länge, att allt fler kunnat övergå till tuberkulinmetoden, och då blir det för få besättningar kvar för att dessa skulle kunna betala ett eget laboratorium. Det är i själva verket vårt mål att komma ned till så liten frekvens av den kliniska undersökningen som möjligt, och varje hushållningssällskap måste anse sig förpliktat att snarast möjligt komma fram till ett sådant stadium, att det är onödigt att ha någon klinisk undersökning alls i egen regi.
Då finns det under den övergångstid, som uppkommer, två sätt att gå till väga och som vi ha pekat på i utskottets utlåtande. Jag kan exemplifiera dem. Det ena är att göra så som skett i södra Kalmar län. Där finns det inte mer än ett dussin besättningarkvar, som använda den kliniska metoden, men redan inedan det fanns ett hundratal sådana besättningar kvar, förklarade vi, att detta var för litet antal för att hålla ett eget laboratorium. Vi lade sålunda ned detta, sålde marsvinen och utrustningen och anmodade medicinalstyrelsen att sköta om saken. Det kan medicinalstyrelsen göra på ett mycket mer ekonomiskt sätt än vad ett hushållningssällskap kan göra. Styrelsen kan skicka ut en veterinär, som reser omkring i länet till alla de gårdar, som fortfarande måste begagna den kliniska metoden, när dessa gårdar utgöra ett för litet antal inom varje län för att inom detta ha en egen veterinär anställd.
Man kan också göra så som skett inom Örebro och Värmlands hushållningssällskap. När de fingo för få besättningar i vartdera länet, slogo de sig tillsammans, och under ännu någon tid kan ett laboratorium där få tillräckligt att göra, när det gäller att tillgodose båda områdenas behov.
Det mest praktiska sättet att lösa problemet under den sista delen av övergångsperioden är sålunda att använda någon -av dessa båda utvägar i stället för att upprätthålla ett eget laboratorium med ökade statsbidrag. Det hela blir då konstlat. Det bör så småningom bli så liten frekvens, när det gäller den kliniska undersökningen, att laboratorierna inte bära sig, och då är detta ett bevis för att den tidpunkt närmar sig, då man skall avveckla hela denna sak. Utskottet har for sin del-an-sett att det skulle vara att förlänga detta besvärliga skede, om man gav sig in på en differentiering av bidragen. Det gör Ju pinan längre, och en pina bör göras så kort som möjligt.
