Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
4
Motioner i Första kammaren, Nr 41.

Nr 41.


Av herr Holmström m. fl., om undantagande av krigsmaktens tjänstehundar från skatteplikt enligt

hundskatteförordningen.


När obligatorisk skatteplikt för hund på sin tid infördes i riket undantogos tvenne kategorier, nämligen dels de hundar, som lapparna behövde för renskötseln, dels jägeristatens tjänstehundar. Dessa tvenne slag av hundar betraktades nämligen som nyttodjur, för vilka skatt därför icke borde utgå. Då rovdjursstammen i landet senare starkt minskade, borttogs skattefriheten för den senare kategorien, jägeristatens hundar, men den förra kategorien, d. v. s. lapparnas renvaktarhundar, äro alltjämt, såsom varande nyttohundar, befriade från skatt.

Det torde vara allmänt bekant, att de under de sista åren tillkomna tjänstehundarna inom vårt försvarsväsende ha fått en betydelse, som undan för undan ökats och som numera anses vara så stor, att de i många fall måste betraktas såsom helt enkelt oumbärliga. Detta erkännes också oförbehållsamt ej blott av de rent militära myndigheterna, utan även av närstående sådana, framförallt på de håll, där man, särskilt under nuvarande osäkra förhållanden, måste sörja för effektivast möjliga bevakning av en mängd olika skyddsföremål. Det torde sålunda näppeligen kunna förnekas att försvarets tjänstehundar äro nyttodjur i detta ords fullaste bemärkelse.

Den organisation inom försvaret — arméns hundväsende — som anskaffar, dresserar och tillhandahåller de erforderliga tjänstehundarna samt utbildar för deras handhavande, skötsel och vård nödig personal, arbetar med ett i förhållande till organisationens omfattning och betydelse mycket blygsamt anslag (för budgetåret 1942/1943 omkr. 30,000 kronor för arméhundgården med arméhundskolan och 20,000 kronor för hundarna vid truppförbanden). Av detta anslag torde emellertid f. n. nära tredjedelen åtgå enbart till erläggande av hundskatt. Och i den mån organisationen utökas — vilket den dag för dag gör, i det att tjänstehundar av skilda kategorier i ständigt stegrat tempo från olika håll rekvireras — kommer denna proportion mellan beviljat anslag och den del därav, som går till skatt, säkerligen att bibehållas.

Hundskatten är som bekant kommunal och torde, enligt grunder som ovan angivits, få betraktas som en form av lyxskatt, avsedd att drabba ett sådant objekt, som i viss mån vållar vederbörande kommun besvär och olägenheter. Av denna grund plägar ju också en kommun, som önskar minska sitt hundbestånd, i erforderlig grad öka hundskatten. Försvarets tjänstehundar äro emellertid, som redan framhållits, ingalunda några lyxdjur, utan