Kungl. Maj:ts försorg och förslag i ämnet snarast föreläggas för riksdagen. Då en pappersaccis kommer att drabba endast här i riket tryckta tidningar och tidskrifter, bör den nu förordade befrielsen från omsättningsskatt tydligen erhålla motsvarande begränsning.»
Av här citerade uttalanden av såväl bevillnings- som första särskilda utskottet synes framgå, att båda uttala sig för skatt på tidningar och tidskrifter, men anse att Kungl. Ma j:t bör utforma förslag härom. Såvitt hittills är känt har något förslag i frågan ej avhörts. Vi anse att flera skäl tala för att denna skattefråga upptages till slutgiltig prövning.
Emellertid anse vi att endast de illustrerade och kolorerade veckotidningarna böra ifrågakomma vid denna beskattning. De vanliga nyhetstidningarna såväl de dagliga som de vilka utkomma med ett eller flera nummer i veckan böra alltfort vara skattefria. Många av dessa ha på grund av kristiden stora svårigheter att bekämpa, varför de säkerligen ej förmå bära ökade pålagor. Likaså böra tidningar och tidskrifter av kyrklig och religiös karaktär samt sådana som äro organ för föreningar, sammanslutningar eller organisationer gå fria från beskattning. Vad vi främst avse, äro de tidskrifter som huvudsakligast innehålla nöjes- och förströelseläsning. Ehuru vi gärna erkänna att flera av dessa stå på ett högt plan vad innehåll beträffar och därför kunna anses ha en uppgift att fylla, finnas å andra sidan många med underhaltigt, ja, tvetydigt innehåll som verkar neddragande på läsekretsen. Trots detta säljas dessa senare i massor till okritisk ungdom. Kunde en beskattning av dessa underhaltiga alster i någon mån minska deras upplagor, vore detta enbart en vinst, ur moralisk synpunkt.
Vid den undersökning angående veckotidningarnas upplagor som bevillningsutskottet fått del av år 1940 framgår, som ovan nämnts, att dessa år 1939 hade en sammanlagd upplaga på i runt tal 21⁄2 miljon netto per vecka. Då räknades likväl inte alla, endast ett trettiotal av de största. Sedan dess ha flera nya tillkommit. Tillförlitliga siffror äro svåra att erhålla, men skäl finnas för antagandet att närmare 3 miljoner exemplar av samtliga veckotidningar säljas per vecka. Vid en skatt av t. ex. 10 öre per nummer skulle erhållas cirka l5 miljoner kronor per âr.
Vem eller vilka som skola redovisa skatten i fråga torde utredningen kunna klarlägga. Att lösnummerförsäljarna ej gärna kunna ifrågakomma torde stå klart. Enklast synes oss vara att förläggarna erlägga skatten månads- eller kvartalsvis i efterskott. Kontrollen bör kunna ske på samma sätt och av samma organ som kontrollera omsättningsskatten.
Givetvis böra importerade tidskrifter beskattas i minst lika hög grad som de inhemska.
På grund av vad vi här ovan anfört tillåta vi oss hemställa,
att riksdagen må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om skatt på illustrerade och
