Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
4
Motioner i Första kammaren, Nr 110.

På sätt, som framhölls redan vid behandlingen av 1940 års proposition i ämnet, är nu berörda lag behäftad med vissa påtagliga brister. Detta förhållande har också kommit till klart uttryck i det anförande, statsministern hållit vid årets remissdebatt i riksdagen. Statsministern yttrade därvid, så vitt nu är i fråga, följande:

”Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet särskilt i tider av oro utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till allvarlig skada för landet. Som beredskap i sådant hänseende antog 1940 års riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar. Det har varit under övervägande att bringa denna lag i tillämpning. Även om den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är det emellertid tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras. Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots uteslutning ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest förhindras utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål erfordras sålunda ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära en sådan inskränkning i de av författningen garanterade allmänna fri- och rättigheterna, att den måste väcka betänksamhet. Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med andra medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldighet att övervaka och ingripa mot sådana krafter.”

Till vad statsministern sålunda uttalat angående bristerna i berörda lag, vilja vi undertecknade helt ansluta oss. Vi dela jämväl statsministerns uppfattning, att, för att ett ingripande enligt upplösningslagen skall helt fylla sitt ändamål, ytterligare åtgärder erfordras.

Med hänsyn till vår sålunda uttalade uppfattning, vilken vid upprepade tidigare tillfällen från högerpartiets sida framförts i riksdagen och i den allmänna diskussionen, anse vi, att erforderliga kompletteringar av förevarande beredskapslagstiftning redan nu böra i görlig mån vidtagas, så att — om den tidpunkt kommer, då, på sätt statsministern uttalat, även mycket långt gående åtgärder kunna bliva nödvändiga — härför erforderliga författningsbestämmelser redan föreligga i godkänt skick och omedelbart kunna sättas i tillämpning.