Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
12
Motioner i Första kammaren, Nr 112.

och därför saknar stiftskaraktär, torde icke vara kyrkorättsligt hållbar. Stockholm har själva ärkebiskopen till biskop, och ingen har försport, att vare sig den nuvarande eller den föregående ärkebiskopen varit missnöjd med detta förhållande. Huvudstadens verkliga kyrkliga styresman har dock hittills varit pastor primarius. Enligt instruktionen för denne äger han alla för Stockholm behövliga biskopliga funktioner. Att han skulle sakna befogenhet att viga präster till deras ämbete, är en föreställning som mera bottnar i en nu långvarig sed än i kyrkolag eller evangelisk-luthersk uppfattning. I den svenska kyrkan ha prästvigningar förrättats av såväl superintendent, domprost och överhovpredikant som av biskop. Principiellt finnes icke något hinder att eventuellt låta pastor primarius förrätta prästvigningar. Därest det av för en vanlig lekman obegripliga skäl anses nödvändigt att ha en biskop i Stockholm även till namnet, synes ingen svårighet föreligga att genom vanligt beslut av Kungl. Maj:t giva pastor primarius biskops titel och rätt att bära det år 1805 införda biskopskorset.

Men, har det invänts, pastor primarius väljes av vanligt folk och icke av prästerna, såsom sker med övriga biskopar. Det är i viss mån riktigt. Det folkliga valet av kyrklig chef för Stockholm, vilket skett under 300 år, har dock enligt historiens vittnesbörd utfallit varken bättre eller sämre än prästernas val av sina egna biskopliga förmän. Pastor primarius-ämbetet har under sekler varit högt aktat och inflytelserikt i Stockholm. Den enda biskopstjänst, som icke tillsättes på enbart prästerliga röster, är vidare ärkebiskopen. Det må i detta sammanhang påpekas, att om ärkebiskop skulle tillsatts uteslutande på grundval av prästernas röster, hade varken Nathan Söderblom eller Erling Eidem varit ärkebiskop. Lekmännen i rikets domkapitel och i de akademiska konsistorierna avgjorde deras val. Det vill sålunda förefalla, som om frågan om reformerade biskopsval borde lösas, innan nya biskopsbefattningar upprättas.

Slutligen kan det icke synas orimligt, om Stockholms församlingar bereddes tillfälle att yttra sig över förslaget till stiftsorganisationen och biskopsbefattningen. Så har icke skett. Det borde för frågans lyckliga lösning vara av vikt, att de som närmast beröras av förändringen, och som väl närmast kunna bedöma behovets trängande natur, kunde avgiva sitt vittnesbörd. Det vore åtminstone demokratiskt. Ett motsatt förfaringssätt inger lätt farhågan, att det föreliggande förslaget mera är ett uttryck för med en kristid följande sinnesoro och famlande efter vilket halmstrå som helst än för ett stadigt och lugnt övervägande. Varken statsbudgeten eller kyrkan kan vara betjänt med ett beslut i hastigt mod i en fråga, som väl tål betänketid till lugnare tider.

Åberopande vad här anförts hemställes,