Nr 123.
Av herr Löfvander m. fl., om införande av fri
undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolan.
Vid upprepade tillfällen sedan 1919 har riksdagen uppmärksammat
frågan om förbilligande av målsmännens kostnader för undervisningsmateriel,
särskilt vad angår folkskolan, samt till Kungl. Maj:t gjort framställning om
åtgärder i sådant syfte. Vid två särskilda tillfällen har frågan genom Kungl.
Maj:ts försorg varit underkastad prövning av särskilda sakkunniga,
nämligen dels 1920 års skolmaterielsakkunniga, vilkas den 31 januari 1923
avgivna betänkande i ämnet på grund av den då rådande kristiden ej befordrades
till trycket och tillsvidare ej föranledde någon åtgärd, dels också av 1937 års
skolmaterielsakkunniga. De senares betänkande, avgivet den 20 juni
1939 är offentliggjort (statens offent. utredn. 1939—17
ecklesiastikdepartementet). I båda dessa betänkanden förordades på angivna grunder i
princip, att fri skolmateriel skulle tillhandahållas folkskolans barn. Det förslag,
som framställdes i sistnämnda utredning, förordades vid remiss i väsentliga
delar av det övervägande flertalet av vederbörande myndigheter. Frågan
syntes därför vara mogen för avgörande. Emellertid vållade de
utomordentliga förhållandena, som inträdde på hösten 1939, att saken ännu en gång
sköts på framtiden.
Det synes oss nu vara påkallat att detta spörsmål åter på allvar upptages till behandling och lösning. Trots de många rubbningar och förändringar, som drabbat vårt samhälle, torde den grundläggande principen för ifrågavarande förslag alltjämt äga giltighet, nämligen att fri undervisningsmateriel bör lämnas åt samtliga barn inom folkskolan, enär obligatorisk undervisning måste anses förutsätta att skolmateriel kostnadsfritt ställes till barnens förfogande. Folkskolans barn böra sålunda under, så långt sig göra låter, samma yttre villkor utbildas för att kunna fullgöra sin insats i samhället efter vars och ens fallenhet och förmåga, detta i all synnerhet som bottenskolan numera kan sägas vara allmänt accepterad. Alla elever böra så vitt möjligt beredas samma förutsättningar att inhämta denna grundläggande utbildning. Fri skolmateriel bör därför icke såsom nu på många håll sker tillhandahållas barnen som någon särskild förmån, vilken endast under vissa villkor kommer dem till del. Som bekant förhåller det sig i regel så, att fri skolmateriel lämnas allenast ifråga om barn, vilkas föräldrar eller målsmän äro helt eller så gott som helt obemedlade. Givet är att barnen därmed erhålla en särställning inom den klassavdelning, som de tillhöra och att den hjälp, som sålunda kommer dem till del, tillika
