meddelar dem en icke önskvärd social särprägel, vilken är alldeles särskilt beklaglig på ifrågavarande åldersstadium. Därtill kommer en omständighet, som avser de fattiga skolbarnen och som med särskild tyngd gör sig gällande inom det å landsbygden belägna övervägande flertalet av skoldistrikten. Det bör nämligen uppmärksammas, att dessa distrikt icke nås av kommissionsbokhandeln och dess förgreningar. Därför måste lärare och skolmyndigheter från bokhandeln rekvirera och åt barnen tillhandahålla erforderlig undervisningsmateriel. Detta medför emellertid att lärare och skolmyndigheter måste fungera som mellanhänder i denna handel med undervisningsmateriel. Givetvis måste materielen ställas till elevernas förfogande i mån som den behövs i undervisningens tjänst, men med hänsyn till det ekonomiska betryck, som tyvärr ofta råder bland landsbefolkningen, inträffar det mycket ofta att barnen icke omedelbart kunna prestera likvid för materielen. Härmed uppstår dessvärre ett kreditförhållande mellan lärare och elever, som avgjort strider mot det personliga förhållande, vilket bör råda dem emellan. Detta läge, som ovillkorligen i mycket stor utsträckning följer av det nu rådande systemet, synes oss i särskild grad böra beaktas. Detta bl. a. därför att metoden att överlag bevilja fri undervisningsmateriel åt folkskolans barn stundom stämplas som depreverande och ledande till att en s. k. understödstagareanda inympas hos ungdomen, medan det nu i allmänhet rådande systemet skulle vara baserat på självansvar och självförvaltning. I verkligheten förhåller det sig såsom nyss anförts faktiskt så, att det nu inom de allra största delarna av landet praktiserade tillvägagångssättet vid distribution av undervisningsmaterielen från tidiga år vänjt barnen vid ett kreditväsen, som förvisso kan befaras i moraliskt avseende menligt påverka deras uppfattning och vanor, alldeles frånsett de nackdelar och obehag, vilka därvid åsamkas det personliga förhållandet mellan lärare och barn. Det är säkerligen ovan anförda omständigheter — jämte den klarnande insikten om det principiellt riktiga i att fri undervisningsmateriel lämnas — vilka föranlett skoldistrikten att spontant och på eget initiativ i ett mycket stort antal fall och i större eller mindre utsträckning förverkliga den fria materielens tanke. Detta har väsentligen skett efter två linjer. Dels ha distrikten — utan att anse sig kunna lämna helt fri materiel åt alla barn — likväl medgivit mer eller mindre betydande lättnader i detta avseende, så att antingen fria läroböcker eller fri förbrukningsmateriel beviljats åt alla barn, eller också har man experimenterat med olika understödsformer, vilka delvis slagit väl ut i samma mån som de omhänderhafts med omdöme och insikt, men av vilka dock ingen torde kunna läggas till grund för en allmän reglering av frågan. Dels ha vidare distrikten i ett i och för sig ansenligt antal fall tagit steget fullt ut och generellt beviljat eleverna fri undervisningsmateriel. Detta gällde år 1939 ej mindre än 245 distrikt av vilka ett 190-tal tillhörde landsbygden och av de övriga 27 utgjordes av städer och 23 av köpingar eller municipalsamhällen. Någon avsevärd ändring häri torde ej ha inträffat sedan
